Recension
Fahey, Peter
Under the Sun
(Hemifrån)

Peter Fahey, uppväxt på Eastern Long Island, kallar sig själv en Nobody och tänker förmodligen inte i termer som försäljningslistor eller framträdanden i några större sammanhang. »Jag är inte på väg någonsntans och det tar lite tid att komma dit«, är en fri översättning av hans valspråk.

Han stack iväg från sina hemtrakter, rastlöst och utan mål, stannade till i Florida, där han byggde sig själv ett trädhus, inte trähus alltså, och där i skuggan skrev han fler och fler låtar med hjälp av sin gitarr, sin banjo och sitt munspel.

Jag gillar killar som bygger sig själv ett trädhus.

Jag skulle aldrig kunna göra det själv.

Och jag gillar killar som skriver bra låtar om sina projekt och sin rastlöshet.

Själv kan jag bara skriva dåliga låtar och rastlös har jag inte varit sedan långt innan sekelskiftet.

Peter Fahey sjunger dessutom så där avslappnat och coolt som bara killar med egna trädhus kan.
Han drog vidare i en gammal Chevrolet, modell nästan lastbil, med avtagbart tak, i riktning mot Frisco och LA, älskade naturen han for fram i, även om den mest visade sig i form av öknar.

Han hamnade i kris och kaos och personliga tragedier. Det var då han upptäckte att naturen läker alla sår. Naturen gav honom kraft att fortsätta sökandet efter något och ändå har han hunnit att sätta ihop band, fixa studiotid och spela in album.

»Under the Sun« är en banal titel på en fullmatad och speciell platta med en kille som just nu förmodligen sitter i sin 1970 års Chevrolet, på väg någonstans, där ingen annan har varit förut.

/Rune Häger