Recension
Morganfield, Mud
Son Of The Seventh Son
(Severn/CRS)

Mud Morganfield valde att gå i sin pappas fotspår. Som äldste sonen till McKinley Morganfield och Mildred McGhee blev han också till slut en bluesman. Med Muddy Waters till fader så är det något som förpliktigar. Vi har genom året sett både bra och dåliga exempel på där barnen har gått i sina föräldrars fotspår. Vägvalen har varit olika. En del har valt samma väg som sina föräldrar, andra har vikit av och ytterligare andra har valt en helt annan väg. Mud valde att verkligen gå i sin faders fotspår. Och det blev bra. Förvånansvärt bra. Muddy är ju ingen artist som man kopierar så där hur som helst.

Mud har mycket av Muddys mjukt kraftfulla sångröst, samma intonation, anslag och sångstruktur. Väljer man då dessutom att framföra traditionell Chicagoblues från 50- och 60-talet blir konceptet sonen till ”the seventh son” inte helt fel. Även om de flesta av sångerna är typiska för muddytiden så har Mud haft den goda insikten att bara göra en cover på en av Muddys låtar; ”You Cant Lose What You Ain´t Never Had”, och i övrigt framföra egna eller bandmedlemmarnas sånger. Inga av de välkända blueslåtarna finns med med andra ord.

”Son Of The Seventh Son” är en ”titledroppingsong” som radar upp och sammanfattar Muddys låtkatalog. ”Blues In My Shoes” berättar fortsättningen, historien som Mud själv, där doktorn talar om för Mildred att hon då 1954 fick en ”hootchie cootchie boy”. Mud föddes och växte på Chicagios West Side med en revolver i sin hand. Tuff tid bland banditer och langare, som också fick som följd att Mud fick sitta av 3 – 9 år på The County Jail. Det skulle dröja ända fram till 2005 innan sången fick huvudrollen i hans liv och genombrottet kom på Chicago Blues Festival 2007.

Det blir långsamma taktfasta 12-taktare och lite snabbare shufflelåtar tillsammans med de bästa kompmusiker som Chicago kan uppbringa. Rick Kreher och Billy Flynn gitarr, Barrelhouse Chuck piano och orgel, E.G. McDaniels bas, Kenny ”Beedy Eyes” Smith trummor och de båda munspelarna Harmonica Hinds och Bob Corritore delar på låtarna mellan sig. ”Beedy Eyes” Smith är dessutom son till Muddy Waters mångårige trummor Willie ”Big Eyes” Smith. Duktiga musiker, kunniga inom sitt område, stark känsla, stor lyhördhet och avsaknad av överspel. Kan inte bli mycket bättre.

Mud Morganfield bjuder på ovanligt fin nutida Chicagoblues. Han går i sin faders fotspår och gör det bra och med stor värdighet. Det är så bra att många nog har överseende med att det är fel årtionde för storhetstiden den här typen av blues egentligen.

/Staffan Solding