| |||||||
Recension
Stuart, Marty
Nashville, volume 1: Tear The Woodpile Down
(Sugar Hill)
Det kunde naturligtvis lätt blivit too much. Här återfinns foto med lååång Cadillac på omslaget, jackfransar och hopplös frisyr på Stuart, vita boots och kravatter i bandet etc. Country så det nästan blir pastisch av det hela och med hjulen väldigt nära diket.
Marty Stuart klarar sig naturligtvis från att köra ner i det. Karl’n ÄR ju i någon mening country. Varje uttryck är autentiskt. Varje kubikmillimeter luft han andas är country som han vill ha den, som jag vill ha den: rootsig, flyhänt, känslig och svängig.
I texthäftet berättar Stuart sin historia. Hur han som mycket ung på 70-talet kom till Nashville, hur han sedermera hamnade hos Lester Flatt och därefter hos Johnny Cash, hur han tänkt och tänker kring musiken. Han är gedigen i allt från genrekännedom till hantverk och hans kompromisslöshet ett reningsbad att stiga ned i.
»Tear The Woodpile Down« är rockabilly-country med blixtrande gitarrspel, utsökt sång och tio mycket starka låtar. Det mesta materialet är original, men några omsorgsfullt lånade sånger pekar ut riktningarna. Detsamma gäller de gäster Stuart bjudit in.
I »Pictures from life’s other side« sitter Hank III in och den förste och störste Hanks ande svävar tungt över inspelningen. Buck Trent förgyller såväl titelspåret som Jerry Chestnuts »Holding on to nothing«, den senare ett av plattans allra finaste ögonblick.
Av de egna låtarna framstår sorgsna och stillsamma »The lonely kind» som en omedelbar klassiker. Där liksom i övrigt spelar herrarna i The Fabulous Superlatives hattarna av varandra. Ett helt magnifikt band.
Stuarts essä slutar med ett lakoniskt konstaterande: ”when I first came to Nashville...the most outlaw thing you could do was to take country music and blow it up into rock & roll. Mission accomplished! Today the most outlaw thing you can possibly do in Nashville, Tennessee is play country music”. Ack ja. Men Marty Stuart gör sitt bästa för att riva ned vedstapeln.
www.tedeborg.se