Recension
Lil´ Ed & the Blues Imperials
Jump Start
(Alligator)

Rökiga slidegitarrboogies, råa chicagoshuffles och långsamt glödande blues är vad Lil´ Ed and the Blues Imperials bjuder på på sitt åttonde album på Alligatoretiketten. Ja, och vad är det för skillnad från de sju tidigare? Egentligen ingen. Den vinande sliden och ett muller från en elektriskt vilt glödande bluesgitarr har alltid följt Lil´ Ed sedan han började sin bluesbana i mitten på 70-talet.

Han är en logisk musikalisk förlängning på Hound Dog Taylor och J.B. Hutto, Chicagos legendariska slidegitarrister. Speciellt till Hutto, som ju faktiskt var hans farbror och mentor. The Blues Imperials fick sin nuvarande sättning 1988 när Michael Garrett och Kelly Littleton införlivades med James ”Pookie” Young och Lil´ Ed. Tillsammans gjorde de den kanske hittills bästa plattan ”Chicken, Gravey & Biscuits” 1989. Redan 1986 hade Lil´ Ed slagit in dörren hos Bruce Iglauer på Alligator med sitt vilda gitarrspel och galna scenframträdande, vilket resulterade i debuten ”Roughhousin´”. En titel som talar sitt tydliga språk. Sedan har det varit lite upp och ner. Efter ”What You See Is What You Got” 1992 upplöste Lil´ Ed bandet och spelade in två plattor på Earwig och, om jag minns rätt, gick in ett allt för kraftigt missbruk. Väl på fötter kom han åter till The Blues Imperials och Alligator 1999 med ”Get Wild”. Och här är han kvar och kan räkna in ”Jump Start” till en av de bättre plattorna i karriären.

Även om det är de snabba, explosiva slidelåtarna som har blivit Lil´ Eds signum så blir en platta med mer variation en platta som man kanske oftare återkommer till för lyssning, inte enbart för röjarparty. Det är kanske åldern som spelar in. En och annan paus behövs för återhämtning. Här finns nämligen den otämjda slidegitarren, de solida rockrytmerna, de sugande balladerna och den traditionella bluesen.

Kelly Littleton är en traditionell bluestrummis. Här sitter takten som handen i handsken. Inga utflykter och krusiduller. Basspelet från ”Pookie” är tryggt, säkert och bestämt. Michael Garretts gitarr finns som en säker back up och lämnar möjligheter för Lil´ Ed att dra iväg på sina glidande utflykter. Marty Sammon spelar piano eller orgel på fem av låtarna och ger dem en extra dimension. Förutom J.B. Huttos taktfast traditionella chicagoblues i ”If You Change Your Mind” svarar Ed Williams ensam eller tillsammans med sin fru Pam för övriga sånger. De tar ett stort grepp kring allt från allmängiltiga livsfrågor till självbiografiska inslag; som ”Life Is A Journey” eller ”Musical Mechanical Electrical Man”.

”Jump Start” har alla möjligheter att fortsätta att sätta glöd under karriären med ytterligare festivaler, turnéer, TV-spelningar och bluespriser. Det har den potential till. Inget slut på batteriet för Lil´ Ed and The Blues Imperials i ”Jump Start” till glädje för alla ”Ed Heads”, Lil´ Eds fanatiska fans. Och oss också självklart.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify