Recension
Wilson Phillips
Dedicated
(Masterworks/SonyBMG)

1990 rullades »Hold On« med Wilson Phillips i ett på MTV. Den växlade med Alannah Myles »Black Velvet« och en bunt snabbt glömda hopp- och skuttlåtar med rap. Samma år kom gruppens obetitlade debutalbum. Två år senare kom nästa. Sedan tog det slut.

Trion återförenades emellertid tolv år därefter för coverskivan »California«, som bland annat rymmer fina versioner av »Monday Monday«, »Already Gone« och »Turn! Turn! Turn!«. Ytterligare några år senare kom en julskiva, och nu gräver de tre sångerskorna helt ner sig i sina respektive musikaliska familjehistorier med skivan »Dedicated«, som enbart innehåller tolkningar av sånger från Beach Boys- och The Mamas and the Papas-katalogerna.

Att Wilson Phillips är bra uttolkare av uttjatade sånger visade de redan på debuten med en fin version av Tim Hardins »Reason to Believe«. Och nu tolkar de »Good Vibrations«, »God Only Knows«, »California Dreamin’«, »Monday Monday« och flera andra slagdängor med solskensavslappnad koncentration och övertygelse. Låt vara att gruppens version av »Dedicated to the One I Love« inte är lika omtumlande som Linda Ronstadts.

En eller annan Beach Boys-lyssnare lär dock anse att det här är helgerån. Brian Wilsons genialitet påstås ju vara av oefterhärmligt slag. Det är möjligt att den är, och Wilson Phillips försöker inte ens. Att härma alltså, de tolkar.

Och det må vara en gammal syndare förlåtet, men nog sjutton tycker jag det just uppvuxna släktet gjuter nytt liv både i »God Only Knows« och, förlåt mig, »Good Vibrations«; den förra kan utan vidare ersätta orginalet som signaturmelodi till »Big Love«.

Sången står naturligtvis i centrum, men stämmorna bäddas in i smakfullt avslappnade arrangemang. Att Wilson Phillips är utmärkta sångerskor visste vi redan, men här hör vi också en popestetisk upptäckarglädje som väcker allt annat än avslappnad lyssnarglädje. Wilson Phillips visar än en gång att de är ett mycket fint coverband.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify