Recension
Born 53
Thieving in the Alley Songs of Bob Dylan
(Big Note Production/Hemifrån)

Resonemanget som kommer nu kanske inte är relevant i just det här sammanhanget.

Eller så är det det.

Har ni någon gång hört talas om att en symfoniorkester, exempelvis, gör en cover av en klassisk komposition?

Nej.

Samma inom andra delar av musikformerna, en komposition tolkas, omtolkas, framförs i ny sättning.

I rockmusikens betygsskala är cover något negativt. Lägst ner på skalan står coverbanden, de som bara spelar andra artisters låtar och då helst så lika originalframförandet som det går.

För att en cover verkligen ska uppskattas ska den helst överträffa originalet. Vilket om så råkar ske noteras med skämskudde över tangenterna.

Det här är tankar som kommit till mig under lyssnandet av den nya CD:n med svenska Born 53. Bandet startade en gång, tror jag, som en Bob Dylan-hyllning. Bandets sångare Anders Lindh tillhör de verkligen kan Dylan, ingen svårfångad piratutgivning är för svår att fånga.

Born 53 har gjort ett flertal CD, med Dylan och utan Dylan. När det inte är Dylan blir det sådär, när det är Dylan blir det bra.

Alla har ni hört massor med Dylan-tolkningar. Några utmärkta, en del sådär och väldigt många framförda som en kul grej. »Vi gör en Dylan-låt, vilken. Jaha den, ja då kör vi, hehe«

Och så blir det som det blir, för någonting i Bob Dylans musik verkar vara svårfångat, det måste tas på allvar för att kunna återges och omtolkas.

Inte ens ett så mångsidigt band som Greatful Dead har till fullo lyckats.

Hur besatt Anders Lindh är av Bob Dylan vet jag inte. Men det jag tidigare hört och det jag hört nu uppskattas. Han och bandet gör konsekventa tolkningar, det finns en ram som håller samman låtarna och hos mig som i mycket har »Blonde on blonde« som utgångspunkt uppskattas det.

Ett mörkt tonläge, kanske ibland väl dystert. En sorts basic rock som hittar den en effektiv väg genom Dylans inte alltid allför enkla utfärder.

Låtvalet? Tror inte något spår finns på Amnesty-insamlande »Chimes of freedom«, exempelvis. (Förresten ett exempel på många fel och få rätt).

Jo, låtvalet Born 53 gör är inte alltför originellt. Några spår får man leta i kartoteket efter, några har faktiskt redan tolkats perfekt. Trodde jag, »Absolutely sweet Marie« tas från tidigare ringande gitarrtolkningar i pojkrockland till något mer svart. För att nu inte tala om »Seven days«, den går att nytolka. Lyssna här.

Är Anders Lindh bandets själ är Hans Birkholz dess ingenjör. Månginstrumentalist, arrangör och den praktiker som kan omsätta Anders Lindhs tänkta penseldrag till en färdig målning.

/Frank Östergren