Recension
Gibbs, Otis
Harder Than Hammered Hell
(Wanamaker/Rootsy)

Aldrig begränsad till enkla pamfletter, men ständigt med ett öga vaksamt sneglande mot Woody Guthrie och Joe Hill har Otis Gibbs sällat sig till skaran av traditionsbärande amerikanska musiker vars fötter står stadigt förankrade i samtiden.

Gibbs vet sina styrkor – han är en urstark låtskrivare, äger en distinkt sandpappersstämma och när en förmåga att formulera gripande narrativ hämtade från samhällets baksida. Artisten vet också att förutsättningen för den radikala folktraditionens fotlevnad är att skildra häret och nuet med angelägen nerv i behåll.

Över fem studioalbum, där 2010 års »Joe Hill’s Ashes« kan sägas utgöra ett slags artistiskt zenit, har Otis Gibbs lyckats hålla sig undan nostalgiska fallgropar för att istället stärka och utmana det nedärvda traditionsförvaltandet med nog så stora mått artistisk integritet. Det är ett hudnära och kompakt låtskrivande som får fortsätta att blomstra på nya »Harder Than Hammered Hell«.

Samhällsmedvetet men också introvert och grävande stakar Gibbs fram en knagglig väg genom socialt sönderfall och vilsenhet med riktning mot en i glimtar skymtad, hoppfull framtid. Inledande »Never Enough« och starka »Broke And Restless« är färgade av kärva ekonomiska tider, där skildrandet av den lilla människans vedermödor fortsatt fungerar som Gibbs huvudsakliga artistiska drivkraft.

Otis Gibbs kanaliserar det samtida Amerika och dess korta musiktradition genom ofiltrerad och tämligen basal folkrock. Det är musik som lovar föga lösning till de sociala tillkortakommanden den återger. Men Gibbs vilja att okonstlat observera och återge sin samtid vinner genom det krassa skildrandet mycket av den omedelbara tonkraft vilken kollegor som till exempel Bruce Springsteen fruktlöst fiskade efter på »Wrecking Ball«.

Så skriver Gibbs också låtar som »The Land of Maybe«, »Blues For Mackensie« och urstarka »Christ Number Three«, som bär sin egen självständighet lika mycket som sitt budskap. Det är ett karaktärsdrag som vinner i konsekvens och som gör »Harder Than Hammered Hell« till Otis Gibbs sannolikt bästa album i en katalog av lika fläckfria givar.

/Mark Andersson

Lyssna på Spotify