Recension
Morrison, Van
Magic Time
(Polydor)

Visst tar det lite tid att lyssna på Van Morrisons nya skiva »Magic Time«, en timme ungefär, men den är inte särskilt magisk. Morrison kan inte låta bli att exponera sin näppeligen besvarade kärlek till jazzen, inte heller kan han låta bli att visa sin taskiga teknik på altsaxen. Fast det kan ha sin charm. Det blir som när Daniel Lanois spelar gitarr: själva instrumentbehandlingen är lätt infantil, men den bildar en oupplöslig del av en integrerad uttrycksform som ofta speglar en inre artistisk nödvändighet.

Ofta, men inte alltid: i öppningslåten »Stranded« puttrar Morrison på saxen och pratsjunger på sitt karaktäristiska sätt, med fraser lånade från diverse jazzstandards. Brian Connor lägger bluesackord på pianot och leker lite med vänsterhanden. Men det lyfter aldrig, det handlar mer om att signalera stilval än att skapa ett meningsfullt uttryck.

I en annan jazzstandard, »I’m Confessin’«, försöker Van Morrison kompensera sin bristande sångteknik med en del scatsång och andra vokala jazztrick, men det fungerar inte. Låten räddas dock av den stilmedvetna New Orleans-attacken hos trumpetaren Matt Holland och tenoristen Martin Winning.

Fast skivan fyller sin funktion för den som gillar Van Morrison i det lite utspädda skick som han befunnit sig i sedan »Into the Music« för ett kvartssekel sedan. Musiken är nertonad och lågmält smakfull, Van Morrisons vokala attityd präglas av hans återhållna intensitet, och de instrumentala insatserna högst kapabla, så när som på Morrisons egna.

Och även en skeptiker faller för originalet »Just Like Greta«. Den skapar lite av samma nostalgiska vemod som Kinks »Celluloid Heroes«, även om Ray Davies anno 1972 var bättre på att imitera Greta Garbo.

Min kluvenhet inför albumet speglar dock inte någon kluvenhet hos musiken. Van Morrison är konsekvent i sitt artistiska uttryck. Jag kommer dock inte ifrån det djupa intryck Van Morrison gjorde på mig för fyrtio år sedan. För mig är han för alltid förknippad med »Here Comes the Night«, »Gloria« och mästerverket »One More Time«, i mitt tycke Van Morrisons allra främsta sånginsats. Inför den förbleknar allt han gjort därefter.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify