Recension
Deep Dark Woods, The
The Place I Left Behind
(Sugar Hill Records)

Det vilar en mäktig ödslighet i kombination med en sakral omtänksamhet över The Deep Dark Woods fjärde album. Ett band från det inre av Kanada som har gått från självklarhet till självklarhet inom det musikutsnitt som skulle kunna kallas indie-americana. En enkel sångsnickrarstil kombinerat med smakfull instrumentering och solida harmonier skulle kunna få lyssnare att tänka på Neil Young, Fleet Foxes, The Low Anthem, The Head and The Heart och andra unga, friska och spännande band och artister mellan San Francisco och New York. Det kan vara ballader, folksånger, blues eller country. Ett lapptäcke av skönhet sytt med en och samma tråd och som hålls ihop av en gemensam inneboende kraft.

Det kalla, mörka och skogshöljda omgivningarna kring Saskatoon, Saskatchewan andas The Deep Dark Woods. Förkrossande, jagande ballader är utgångspunkten för ett historielandskap som sträcker sig generationer bakåt, bara för att sedan hamna i dagsaktuella händelser. Kyla, mörker och diminneslutna rörelser får värme och kärlek, som lyser upp och ger kraft. Sånger som viskar i trädkronorna och sveps med av utandningens daggdroppar.

Ryan Boldts lata, varmt melankoliska sång bärs skenbart av hans och Burke Barlows gitarrspel och Geoff Hilhorst Hammond. Gitarrerna leker med orgeltonerna, in och ut, långa och korta och så sympatiskt omtänksamma. Vilket gör att Chris Masons fina basspel och Lucas Goetzs smäckra trumspel bara känns som en självklarhet. Tillsammans lyfter de sångerna till oanade höjder, upp ovanför trädkronorna där avstånden är oändliga. För att ytterligare förhöja stämningen har man bjudit in Kendel Carson på fiol och Old Man Luedecka på banjo. Med all rätt.

Titelspåret ”The Place I Left Behind” berättar kyligt historien om en rotlös ”rambler” som inte älskar något annat än ”the place I left behind”. ”Virginia” lyfter fram orgel, pedal steel, fiol i en varm melodi som skjuter berättelsen om en desperat man som suktar efter en kvinnas kärlek, men som bara utnyttjar honom för egen sak. ”Sugar Mama” ökar tempot och sveper oss med i en fotstampande country & western som är som gjord för sensommarens dansbanetillställningar. ”The Banks Of The Leopold Canal” är en ömsint krigssång om slaget vid Leopold Canal i Belgien under andra världskriget, där många kanadensiska soldater mötte döden. Kanske inte längre med i de kanadensiska historieböckerna, men är förevigad för alltid. ”The Ballad Of Frank Dupree” är en traditionell mördarballad, och finns med här bara för att de som sånger har en så tilltalande uppbyggnad. Avslutande ”Oh, What A Life” skapar ett religiöst skimmer och andlig värme. När den sakta har tonat ut känns det precis som man har lämnat ett plats bakom sig som vill återkomma till så snart som möjligt.

”The Place Left Behind” kom ut redan i oktober i fjol men har nu fått europisk distribution. Vilket betyder att det inte finns några hinder kvar för införskaffa den. Nu.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify