Recension
Brady, Paul
Dancer In The Fire
(Proper)

Paul Brady är en irländsk singer – songwriter som satte sig ner och titta genom sina inspelningar fördelade på femton studioalbum sedan 1978. Det blev inte än Best of-samling, utan snarare en Best pick-samling. 22 spår med inblick i en lång, omväxlande och framgångsrik karriär.

Att växa upp i Strabane på Nordirland under 60-talet innebär att man fick den irländska traditionella folkmusiken med generna och The Clancy Brothers, The Dubliners och The Johnstons som hemläxa i skolan. Men han kunde inte undgå influenser från det starkt växande intresset för R & B och soul. Det blev ändå The Johnstons som fick förstahandsvalet och han kom att spela in sju album tillsammans med dem. Flyttade med dem till London 1969 och vidare till New York 1972, men återvände till Dublin 1974 och gick med i Planxty. Det tidiga 70-talats främsta irländska folkmusikband. Från 1978 stod han på egna fötter och belönades för sitt flit genom det prisade soloalbumet ”Welcome Here Kind Stranger”. Men där bytte han också väg. Istället för att fortsätta den framgångsrika vägen inom irländsk folkmusik tog han av mot en rockigare och popigare autostrada. Irländsk rockmusik blev det, och med den har han fortsatt att skriva sånger, spela in plattor och samarbeta med andra artister. Hans sånger har uppskattats av Bob Dylan, spelats in av bland andra Santana och Tina Turner och Bonnie Raitt har sjungit duett på en av hans plattor.

På ”Dancing In The Fire” finns inspelningar från 1978 till 2005. Det är från traditionella irländska ballader till engelsk melodiös pop. Man kan följa vägen från The Johnstons via Fairport Convention, Richard Thompson, Sting till dagerns mainstream pop. Hank Williams influerade och Bob Dylan skulle säkert kunnat spela in någon av hans kompositioner. Bonnie Raitt gjorde det med ”Luck Of The Draw”.

Huvuddelen av inspelningarna är från 70- och 80-talet plus några enstaka från 2000-talet. Inga inspelningar från 1990-talet, där han ändå gav ut fyra album. Paul Brady är onekligen en god låtmakare med melodi, rytm och text i ett flyt, som hur han än anstränger sig inte kan skyla över det irländska arvet och inflytandet från det bitvis destruktiva musiklivet på 80-talet.

Inledande ”Hard Station” speglar det sargade Irland på det tidiga 80-talet, ”The Hawana Way” är kubansk soul, ”Trouble Round The Bend” har lyssnat på J.J. Cale, Ry Cooder och Little Feat, ”The Awakening” är irländsk blues med tin whistle. ”You Win Again” är en hyllning till Hank Williams, ”The Road To The Promised Land” startar som en bluesvals men över går till en karibisk groove, ”Paddy´ Green Shamrock Shore” är en traditionell folksång från den allra första inspelningen 1978, ”The Game Of Love” är en långsam tango med Mark Knopfler på gitarr, ”Sail, Sail On” är Nashville 2004 med cats som Kenny Malone, Viktor Krauss, Reese Wynan, Tom Britt och John R. Burr, ”Blue World” är alldeles för mycket Sting och ”Dancer In The Fire” är Steely Daninspirerad med genombrott för mer självkänslan kring egna kompositioner. Så var första CD:n.

Så här är den andra. ”The Long Goodbye” är inte filmmusiken till Raymond Chandlerklassikern utan en orkestrerad hit för Ronan Keating och Brookes & Dunn, ”Crazy Dreams” den första mest populära av Pauls sånger, ”Steel Claw” en uptemporockare som Tina Turner gjorde på ”Private Dancer”, ”Steal Your Heart Away” är tender pop, ”Duncan And Brady” en snabb och rockig version av Leadbellyklassiker, ”Love Hurts” kan kallas hip hop samba, ”Walk The White Line” är en rockare som fick pubbesökarna att svettas, ”I Am Youth That´s Inclined To Ramble” är en sång från Ulster från 1978, ”Deep In Your Heart” lyfts av Eric Claptons fina gitarrstick, ”Smile” ekar brasilianskt 40-tal fast inspelad i Nashville 2005 och ”Believe In Me”, en oförarglig sak som tillverkades tillsammans med Carole King vid millennieskiftet.

Så, Paul Brady blandar och ger hur en sånglek med både lankor och ess. Bästa handen kommer trots allt med sånger från den tidiga riktigt Irlandsinspirerade tiden.

/Staffan Solding