Recension
Dr John
Locked Down
(Nonesuch/Warner)

Det har viskats om att Dr. Johns tjugoåttonde studiogiv ska representera en återkomst till fornstora dagars glödheta New Orleans-soul. Det är en överdrift som lägger grund till besvikelse. Men »Locked Down« är alltjämt artistens vassaste på många år.

Nog för att det är en gammal sanning att Mac Rebennack inte har brunnit ordentligt sedan slutet av sjuttiotalet, men den lekfulla vitalitet med vilken Dr. John en gång virvelvindade sig igenom New Orleans musikaliska arv har inte varit riktigt närvarande sedan »Creole Moon« (2001). Mycket har både före och efter varit kompetent men också bekvämt och väl tryggt.

Det är därför glädjande att »Locked Down« med strukturerad målmedvetenhet snarare än nostalgiskt tillbakablickande faktiskt minner om svunna tider. The Black Keys Dan Auerbach må ha satt riktningen och från producentstolen fungerat som en käpp för Dr. John att luta sig mot. Men de musikaliska sammansmältningar som frammanas här är i ande och själ desamma som artisten har rotat runt bland i hart när fem decennier.

Kompakt och stabbigt vräker sig Dr. John genom patenterad soul, R&B och cajun. Det låter driftigt och energiskt, som när artisten biter ifrån på »Ice Age« och det driviga öppningsspåret. Men här finns också mer atomsfäriska stycken som albumhöjdpunkten »My Children, My Angels« och avslutande soulexplosionen »God’s Sure Good«.

I den nyfunna synergin mellan musik och lyrik återerövrar artisten inte bara sin musikaliska häxdoktorpersona men finner också vass formstyrka inom albumformatets ramverk.

»Locked Down« är för all del inget comebackalbum, Dr. John har i ärlighetens namn aldrig varit riktigt borträknad. Men med ett skarpare, eklektiskt inkluderande och behändigt stramt fokus representerar albumet ändå något av en nytändning.

/Mark Andersson

Lyssna på Spotify