Recension
Campbell, Kate
1000 Pound Machine
(Large River Music / Border)

Det torde vara sällsynt att all världens pianolärare föräras en populärmusikalisk skiva. Men plötsligt händer det och kanske är det det något överraskande att det är Kate Campbell som står för tillägnandet - hennes skivor har ju oftast dominerats av handhållna stränginstrument. Det gäller till exempel förra årets utmärkta »Two Nights In Texas«.

Campbell är emellertid klassiskt skolad pianist och samtliga spår på »1000 Pound Machine« drivs framåt av hennes tangenter. Titelspåret är för övrigt en kärlekssång till - och, faktiskt, en teknisk beskrivning av - själva instrumentet, det runt tusen pund tunga, ett instrument som tillsammans med två händer skapar ett mysterium, ”the music of the spheres”.

Likväl är det sångerna och Campbells sång som är plattans kärna. Tillsammans med fantastiska musiker som Will Kimbrough, som också producerat, Spooner Oldham, Emmylou Harris, Sloan Wainwright, Paul Griffith och andra sjunger hon nio pregnanta sånger om fred, kärlek, förståelse och saknad.

Det doftar inte så lite 60-tal i meningarna southern soul och medborgarrättsrörelse. I en sång hyllas pastor Arthur Blessitt, mannen som under 40 år bar ett kors världen över och som skriver på sin hemsida att ”Only Jesus is worthy of Honor and Praise! I've only been a donkey carrying the Cross and lifting Jesus up for people to come to know Him as Savior and Lord and to become true followers of Jesus!”.

Nåväl. Om Campbell ser Blessitts handling som ett betydelsefullt strå till stacken ”for peace in every land, and love in every heart” så får jag väl köpa det perspektivet - eller hippieidiomet - även om jag kanske skulle förespråka andra medel.

Ett annat aspektseende återfinns i utsökta »Montgomery to Mobile«, i vilken Campbell tänker sig Rosa Parks och George Wallace tillsammans på en buss genom Alabama. Rosa säger: ”You can take the window seat and I’ll sit right beside you, we’ll see if the view has changed”. Och så försoningstanken i sista raden: ”If we plow this field together surely we can rise above”.

Andra riktigt starka låtar är hyllningen till Spooner Oldham (»Spoonerville«), återblicken på barndomen i Södern (»Red clay after the rain«) och de mer privat hållna kärleksförklaringarna »Wait for another day« och »I will be your rest«. Värdigt, jordigt och med väldigt mycket själ.

Två spår är instrumentala. Repriseringen av titelspårets enkla men effektiva ackord avslutar skivan och mitt på densamma återfinnas »The occasional wailer«. Jag tyckte först att den var lite onödig, men där tog jag miste. En enkel pianofigur leder småningom fram till en dramatisk intensitet som när Kimbroughs bouzouki gör entré tar sig en svårdefinierad tur österut i världen. Det är mycket vackert och alldeles enastående.

»1000 Pound Machine« är en säregen men ytterst koherent sångcykel med element hämtade från folkmusik, sydstatsrock, country, soul och gospel. Utmärkta sånger och fantastiska musiker till trots - det som gör denna skiva till årets hittills bästa är Kate Campbells röst. Den är ett stycke kärleksfullt utmejslad böhmisk kristall i en värld översköljd av stormarknadsduralex.

/Bengt O Tedeborg

Lyssna på Spotify