Recension
Raitt, Bonnie
Slipstream
(Proper)

Det är säkert en del av er som kommer ihåg när Bonnie Raitt dök upp i skivbackarna för lite mer än 40 år sedan med sin debutplatta. En ny fin röst och en ny fantastisk slidegitarrist tog plats. Om andra halvan av 70-talet var en svacka var första halvan av 90-talet en storhetstid. Nu sju år sedan hennes förra platta är Bonnie tillbaka. Inte med det bluesinspirerade, inte med det rockfunkiga, inte med det populärlätta utan med kombination av det som är bäst från varje del av karriären.

Under karriären har vi bitvis fått musik som har varit livlöst och krampaktigt, vilsen och tveksam. Dessutom med mer yta istället för innehåll, för att kanske locka fram fler radiospelningar. Här har vi fått tillbaka mer av den Bonnie Raitt som gräver sig in i oss, som skrapar bort ytfernissan för att komma åt det som finns under. Det finns en eftertänksamhet och avslappnad mognad som ger en känsla av att jag är med er och vet hur ni vill ha det. Så den sju år långa väntan har inte varit förgäves.

Redan i första spåret, ”Used To Rule The World” slår hon an tonen. Greppar känslan och finner den direkt med George Marinellis kompgitarr, en svepande orgel och mitt i låten det efterlängtade slidesolot från Bonnie. Det finns en återhållsamhet i sången och det finns en återhållsamhet i gitarrspelet som gör att varje ton, varje frasering är vald med stor omsorg. I den påföljande ”Right Down The Line” blir allt så rätt. Lätt reggaerock med en sång som blir ännu ett snäpp bättre, ett gitarrspel som växer och blommar ut och ett arrangemang och komp så lyhört och nyskapande gör Gerry Raffertys komposition till något alldeles extra.

Joe Henry har producerat fyra av spåren varav två är Dylankompositioner från albumet ”Time Out Of Mind”. ”Million Miles” låter verkligen som om det handlar om en mångmilavandring där varje steg är ett bluesigt Dylansteg. Bill Frisell är gäst på den andra, långsamma ”Standing In The Doorway”, till samman med Greg Leisz på tonsättande pedalsteel. Bonnie kramar, vrider och sliter smärta ur gitarren och bjuder en känslosam sång att bära texten.

Hela plattan tillåts att andas. Bonnie översjunger aldrig och låter inte lockelsen att driva på med slidetoner högt och oändligt. Hon packar inte på, staplar inte, utan låter varje del finna sin plats och få sitt utrymme där. Då blir också varje sång effektiv och värdeladdad.

Det finns något att säga om de flesta av sångerna på ”Slipstream”. Men de ska låta sig höras. Men den avslutande vackra balladen ”God Only Knows” kan behöva några ord trots att den mer än väl talar för sig själv. Ett perfekt avslutande känslopaket med naken sång från Bonnie och ytterst sparsmakat borstsmekande piano- och orgelkomp. Bonnie lyfter orden upp ur papperstrycket och andas riktigt liv i dem. Mästerligt.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify