Recension
Dion
Tank Full of Blues
(Blue Horizon/Border)

Torsten Tegnér, Idrottsbladredaktören, kunde det. Nils Ferlin, skalden, fotbollsspelaren, kunde det.

Dion DiMucci kan det.

Bära en basker utan att det ser tillgjort ut.

Dion fortsätter också över 50 år efter debuten att göra musik som inte är tillgjord. Han är en av de få kvar av de som stod på översta trappsteget när rockmusiken blev en kommersiell kraft under andra halvan av 1960-talet.

Jo, det finns andra överleverare. Men medan dessa håller sig kvar i rampljuset med hjälp av nostalgi och gamla låtar, går Dion framåt.

»Bronx in blue« från 2006 är ett exempel, nya »Thank full of blues« ett annat.

Den först nämnda hade ett drag av New Yorks-gaturock, den nya ger oss handfast blues. Gitarr, bas, trummor. Framfört med den där självklara enkelheten, den som är så svår att förklara och beskriva med ord. En maggropskänsla, ett igenkännande. Självklart så att säga.

På ett av spåren lyfta på baskern till Robert Johnsons ära och det kan lite tänjt sägas vara plattans inriktning. En hyllning till hjältar i bluesens olika kvarter.

Inget märkvärdigt egentligen, bara självklart. Ni har hört det förut, och lika väl kommer ni att upptäcka att ni gillar det. För att det är så självklart.

Jo, det där med basker i inledningen. När jag fick tanken var det journalisten i mig som fann den käcka textstarten. Eftertanken har dock fått mig att inse att det krävs värdighet för att rätt bära en basker och det krävs värdighet för att hitta rätt i bluesen. Dion klarar både och.

/Frank Östergren

Lyssna på Spotify