Recension
Kell, Tom
This Desert City
(17 degrees)

Det ligger ett sorgset uttryck i ansiktet och över ögonen på Tom Kell. Möjligen är det tanken på drömmen att bli en omtalad och aktad kompositör och artist som så sakta håller på att slockna nu efter 35 års slit. Istället för att bli en fotnot i musikhistorien borde han ha blivit en rubrik lite då och då. För det är han onekligen värd. Men nu fungerar det inte så.

”This Desert City” är Toms femte soloalbum och ett lysande exempel på hans fina skaparförmåga. Folkcountry i southern california-låtskrivartraditionen. Varmt, lättsamt svävande men med det obligatoriska knastret av sand mellan tänderna. En stil han utvecklade under sin uppväxt Seattle och i stadens stolthet, alt countrygruppen Skyboys. För 30 år sedan drog han sedan till L.A. och fick 1983 sitt första skivbolagskontrakt. Som blev ytterligare ett, som blev ytterligare ett och… ja, och inte så mycket mer. Men här sparas inte på resurserna. Det är inget dåligt gäng han har fått med sig in i studion. Don Heffington trummor, Bob Glaub bas, Kenny Edwards och Greg Leisz gitarr fungerar som grundsättning. Inte minst Kenny Edwards svarar för ett fantastiskt gitarrspel genomgående.

J. D. Souther har varit en stor inspirationskälla för Tom genom åren. Men det har inte inneburit någon kopieringsverksamhet. Tom har själv förmågan att beskriva essensen hos små och glömda liv. Han ser och kan beskriva den värdighet och det mod som de har att möta den oändliga strömmen av osynlighet med. Han betraktar förrådda människor, spillror av liv och striden för omöjliga drömmar. Karaktärer som inte kan fly från sitt öde. Några dör, andra blir mördade och ytterligare andra eroderar bort i den oemotståndliga floden av tid. Allt placerat i en unik känsla för tid och plats framfört med karaktär och hjärta. Ibland nästan viskande, som i ”Dove” i duett med Valerie Carter och till Kenny Edwards bottleneckgitarr. Man får luta sig in för att höra. Och som en självklarhet finns David Jacksons accordion med i den tredje sången i hans Texastrilogi, ”Texas On The 4th Of July”.

Tom Kell fångar stämningar och bilder som får Kalifornien och Los Angeles att både locka och skrämma. ”Sand Of Time” inleds med:

There´s a gray cloud over the hills today
I can hear The Hollywood mother say
”Don´t breathe deep if you breathe att all
And if you get into trouble make sure you call”.

Eller som i ”I Wouldn´t Trust The Moon”:

The desert winds, they blow fast and lonesome and golden shores are so much sand
You leave your home in search of treasure, and watch it slip right through your hands
Call it passion, call it wonder, or call it nothing else to do
But walk on past this devil´s highway it will only lie to you

Tom svarar för åtta av de tio sångerna. De båda andra är ”Don´t Let Me Be Understood” som Nina Simone spelade in och sedan även The Animals gjorde känd samt The Beatles ”Baby´s In Black”. Båda passar bra in i sammanhanget och speglar på ett lite annorlunda sätt de kärlekssorger som Tom själv bär. Kanske kan denna ökenstad, i dubbel bemärkelse, blomma upp med denna lysande platta och sprida den uppmärksamhet som den borde få lång bortom de torra sanddynorna.

/Staffan Solding