Recension
My Darling Clementine
How Do You Plead?
(Drumfire Records)

My Darling Clementine är äkta duettparet Michael Weston King och Lou Dalgleish. Deras vision om det här albumet förklarar de bäst själva: »Here's to George & Tammy, Dolly & Porter, Johnny & June, Delanie & Bonnie, and all other beautiful musical partnerships, sung and unsung...we will see you in our dreams.«

Buddy & Julie Miller hade också passat på listan och man skulle kunna se den här skivan som en släkting till det Nick Lowe sysslar med nu för tiden, bara en gnutta mera fart och countrykänsla. De har samma medproducent i Neil Brockbank och dessutom spelar Lowes trogna vapendragare Geraint Watkins och Bobby Irwin (aka Robert Treherne) på skivan. Annars utgörs det ytterst smakfulla, snygga och luftiga kompet av 3/4 Ducks Deluxe (Martin Belmont, Kevin Foster och Jim Russell) plus Bob Loveday på fiol och Alan Cook på pedal steel och dobro.

Måste också ge en eloge till det lyxiga digipakomslaget och det fina cd-häftet, extremt odigitalt.

Samtidigt som detta är en kärleksfull passning till 60- och 70-talets countryduetter i både text och musik (de flesta av musikernas instrument är från 1962-1978 får man också reda på i bookleten) så låter det fräscht och coolt. Michael Weston King har en synnerligen njutbar röst som passar denna genre väl.

»Going Back To Memphis« är min favorit på skivan. Upptempoduett som skulle kunna vara fortsättningen på Tom T Hall-klassikern »That's How I Got To Memphis«.

»I Bought Some Roses« är My Darling Clementines variant på »Jackson«, speciellt dialogen i slutet av låten.

»She Is Still My Weakness« innehåller sköna countrysoul-licks och låter som en Dan Penn-komposition.

Totalt 13 pärlor till låtar utan en enda svag länk. Passar bra sent på kvällen tillsammans med tända ljus men funkar också att diska / dagdrömma till.

Men hur tog hela det här projektet fart? Under en solospelning sommaren 2008 som uppvärmare till Ron Sexsmith på The Roundhouse i London mötte MWK producenten Neil Brockbank och de började diskutera det countryduettalbum som MWK redan hade planerat för i fyra år. Albumet spelades in under hösten på Geraint Watkins och Nick Lowes hemmaplan Gold Top-studion i Chalk Farm, London. Skivan var mixad och klar i januari 2009. Sen började den tuffa brottningsmatchen mot oförstående A&R-män och ekonomiskt pressade skivbolag som nu äntligen har resulterat i den färdiga produkten. Och det var verkligen ett album värt att kämpa för, så tack för det MWK.

Men han måste ju ha pysslat med musik innan den här skivan? Absolut, och här kommer en komprimerad biografi.

Michael Weston King föddes 1961. Han växte upp i sömniga engelska kuststaden Southport. Clash & Costello fick honom att dra från skolan vid 16 för att istället jobba ihop till en första avbetalning på en Fender Telecaster. Kämpade i åratal mot en oförstående skivbransch innan han i mitten av 80-talet dök upp i countryrockbandet Gary Hall and the Stormkeepers som släppte två skivor innan de splittrades 1991.

Då var det dags att bilda ett helt eget band: The Good Sons (namnet taget från Nick Caves album »The Good Son«) som satsade på att bli Englands bästa svar på den amerikanska alt-countryvågen och lyckades!
»I wanted to combine my love of songwriters such as Elvis Costello, Tom Waits, Bruce Springsteen and Townes Van Zandt with the contemporary country rock feel of The Jayhawks and Uncle Tupelo.«

1995 skrev de på för Glitterhouse och släppte kanonplattan »Singing the Glory Down« innehållande en duett med Townes (»Riding the Range«) som MWK hade turnerat med i Europa 94-95. 1996 var de förband till Joe Ely, Blue Rodeo och Joe Henry och släppte lite mer akustiska »The Kings Highway« följt av 1997 års rockigare »Wines, Lines and Valentines«. I USA fick den heta »Angels In the End« när den kom ut där 1998 på Austin-bolaget Watermelon Records. MWK åkte över för att promota skivan själv. Spelade på South By Southwest med Billy Bragg och Nick Lowe. Titellåten spelades flitigt på amerikansk radio. »They couldn't believe we were from England, New England maybe but not Manchester, England!«

Men sen gick det åt skogen förstås. Gitarristen Phil Abram hoppade av bandet och flyttade till Turin där han året innan hade träffat sin stora kärlek under Good Sons Italienturné. Därpå kraschade turnébussen i Tyskland. Michael fick uppsöka sjukhus och utrustningen gick i småbitar. De lyckades ändå genomföra spelningar på Glastonbury och Down On the Farm. Det skulle bli ännu värre när Watermelon Records kursade och deras manager övergav dem för att satsa helt på betydligt lönsammare Nick Cave. Och just det, hans fru begärde skilsmässa också...

MWK drog iväg med sin akustiska gitarr till Schweiz för att skriva låtar. Spelade in dem i södra Wales och släppte akustiska solodebuten »God Shaped Hole« 1999 inspirerad av Woody Guthrie, Tim Hardin, Guy Clark och Bob Dylan. Turnerade solo och värmde upp för Steve Forbert, Ron Sexsmith och Nick Cave.

Våren 2000 drog han igång Good Sons igen och snart spelade de in sitt fjärde album »Happiness«. Inte som vanligt hemma i Manchester och sedan var och en hem till sig. Utan tre veckor tillsammans i idylliska Snowdonia, Wales. De gjorde en »Fisherman's Blues« med extra musiker, skogspromenader, pubkvällar och spontanfotboll på gräsmattan utanför studion.

Skivan släpptes 2001 strax efter att Michael hade turnerat runt Storbritannien med Jackie Leven och Andy White (An Englishman, an Irishman and a Scotsman). »Happiness« fick bra kritik och det turnerades flitigt, men skivan sålde dåligt och bandet gav upp igen för gott 2002 av ekonomiska skäl.

MWK tog till sitt favoritknep. Turnera solo som en idiot. 200 shower som resulterade i plattan »Live...In Dinky Town« (inspelad i Hamburg, Austin, Amsterdam, Bilbao och Manchester). Släppte 2003 solostudioalbumet »A Decent Man« producerat av Jackie Leven. Bildade kompbandet The Decent Men innehållande flera av My Darling Clementine-musikerna.

Har sedan hittat på sex olika anledningar att släppa soloskivor fram tills det äntligen var dags för hans drömprojekt My Darling Clementine att nå omvärlden:
2004: Absent Friends (live)
2005: The Tender Place (best of solo 99-05)
2006: Love's a Cover (covers)
2007: A New Kind of Loneliness (normalt studioalbum)
2008: Crawling Through the USA (live)
2010: I Didn't Raise My Boy To Be a Soldier (protestsånger)


Tack till Michael Weston Kings hemsida

/Urban Henriksson