Recension
Kell, Tom
This Desert City
(17°Recording)

Tom Kell är en respekterad låtskrivare på den amerikanska västkusten. Efter några års bortvaro från scener och studior är han här tillbaka med ett mycket tillbakalutat och behagligt album producerat av Jeffrey Cox.

Kell kommer ursprungligen från Seattle, där han på 70-talet var med och bildade stans genom tiderna bästa countryrockband, The Skyboys. 1983 flyttade han till Los Angeles, där hans låtar upptäcktes och spelades in av bl a Kenny Rogers och Nitty Gritty Dirt Band. Själv spelade han in ett album med titeln Lonely Town, där Glenn Freys band backade upp i studion. Fler album följde, tunga namn fanns hela tiden vid hans sida och hans låtar uppskattades i alla läger där man gillar den luftiga och harmoniska countryrocken. Timothy B. Schmit, John David Souther och Valerie Carter verkar vara dem som har stått honom allra närmast.

Men av någon anledning tog han ett break från brasnchen för över tio år sedan. Och så dyker han plötsligt upp igen, med nya men tidlösa låtar i bagaget.

Två låtar på »This Desert City« har han inte komponerat själv. Det är Baby´s In Black (Lennon/McCartney) och Don´t Let Me Be Misunderstood (låten som skrevs åt Nina Simone men blev en hit för The Animals). Varför han har plockat fram just dessa gamla 60-talslåtar får vi väl aldrig veta, men de passar fint in bland hans egna verk. Det vilar en skön slapp känsla över hela plattan, man sjunker in i låtarna och behöver inte reta sig på någonting. Han har, som alltid tydligen, en perfekt uppbackning bakom sig, bl a av gamle räven på gitarr, Greg Leisz, och vi känner igen Valerie Cartes röst i bakgrunden eller som duettpartner i de flesta låtarna.

Tom Kell sjunger sina texter med den inlevelse man kan förvänta sig av en rak och ärlig låtskrivare som berättar om sina äventyr i livet. Det är lättsmält på samma gång som det har en tyngd och en trovärdighet.

För mig verkar Tom Kell ha ett släktskap med Chip Taylor, som också skrev låtar med hitpotential i början av sin karriär och senare försvann, var borta i åratal och nu är tillbaka med musik som man vill ta till sig. De låter förvisso olika, men de verkar ha samma förhållande till musiken.

/Rune Häger