Recension
Cowboy Junkies
The Wilderness
(Proper)

Cowboy Junkies bjuder på en mäktig avslutning på sin fyra CD långa och lite knaggliga resa med ”the Nomad Series”. Med ett musikaliskt anslag som påminner om de lite mer folkiga tonerna från slutet av 80-talet och början av 90-talet levererar Michael Timmins på denna den sista i serien sånger som beskriver de små momenten i olika relationer men som sedan visar sig vara de mest betydelsefulla. Michael säger själv i en intervju att just titeln ”The Wilderness” på något underligt vis beskriver vad sångerna nog faktiskt handlar om: skörhet, tomhet, ensamhet, skönhet, möjligheter, förlust, desperation – den delikata balansakt som skapar livet. Han menar även att sångerna beskriver att vara vilse i ålder, i föräldrarollen, i att finna mening och innehåll i livet och lycka och ärlighet i sin dagliga tillvaro. Och att de handlar om att stå ensam mitt i allt detta, andas in kall, stilla luft och bara begrunda.

Michael har verkligen lyckats fånga balansen mellan musik och text likt två förlorade själar dansande tillsammans skapande en skugga av hopp. Därför har denna volym också blivit Margo Timmins platta mer än de tidigare i serien. Sången har fått en mer dominerande roll framför Michaels musikaliska utflykter. Lågmälda arrangemang med instrument som mer smeker än provocerar ger Margo utrymme att med sin personliga röst sjunga utan ansträngning, utan att behöva konkurrera. Det är mjuka sånger, inte bräckliga, mer skira i sin sköra skönhet, där styrkan ändå finns, dold, men förnimbar.

Det kan vara en försynt gitarr, följd av bas och mandolin, eller en fiol, som bygger upp stämning och bakgrund till Margos sång. Ibland fylls det på med trummor, orgel, piano och vibrafon, som bär Margos sång uppåt utan att hon själv behöver anstränga sig. Lyhört och överrumplande. Michael Timmins är som vanligt den store skaparen bakom Cowboy Junkies, och som vanligt har han med sig Alan Anton, Margo och Peter Timmins samt även Jeff Bird på mandolin, Joby Baker på piano och orgel, Miranda Mulholland på fiol, Jesse O´Brien på orgel och piano och Matt Baily som spelar fint gitarrsolo på ”The Confession Of Georgie E” och ”Fuck, I Hate The Cold”.

Sångerna bär fram karaktärer som nu återkommer efter 20 år och beskriver hur livet har format dem. En del sånger har funnit med på konserterna och får nu även sin rättmätiga plats på en CD. Inledningen och avslutningen är stark och tydlig. Inledande ”Unanswered Letter” handlar om den kanadensiske singer-songwriterns John Bottomlys självmord och avslutande ”Fuck, I Hate The Cold” är en rockig resa från ett kallt Montreal, via New York City och oändliga turnéer runt USA under de senaste 25 åren. En kyla i dubbel bemärkelse och en het, brännande ilska.

Det bitvis depressiva anslaget döljer en värme, en mänsklighet, en omtanke som få band kan utstråla på samma sätt som Cowboy Junkies. Här från sin allra bästa sida.

/Staffan Solding