Recension
Peterson, James & Lucky
If You Can´t Fix It
(JSP)

Jag har haft en ambivalent inställning till Lucky Peterson enda sedan 1969, när han som femåring släppte sitt första album; ”Our Future: 5 Year Old Lucky Peterson” på Willie Dixons skivbolag. Barnstjärna och blueshopp. Men någon ny Michael Jackson blev han inte. Med åren har han dock utvecklat till en fint gitarrist, organist och låtskrivare, blivit en duktig kompmusiker och lyckats spela in några bra låtar på sina egna plattor. Men ofta känns det överarbetat och lite svulstigt. Gärna lite för mycket än lite för lite. När han hittar balansen har det blivit riktigt bra. Jag vacklar. Ibland är det riktigt bra och ibland är det bara så betungande.

Så är det också på denna platta som Lucky spelade in med sin fader James och gav ut för första gången 2004. Nu en åtta år senare så håller den fortfarande bra. Tyvärr har pappa James hunnit gå bort 2010 och Lucky ägnar mycket av sin tid i sin kyrka. Pappa James sjunger på samtliga spår med en grov, ansträngd läderklädd sångröst och kompar på sin gitarr. Han bär arvet av den sumpiga och ruffigt glödande bluesen från södern. Lucky spelar genomgående solo- och kompgitarr och orgel. Hammond B 3 ligger som ett tunt ljudtäcke över låtarna där sedan sången, gitarren och blåset bestämt tar plats, trycker sig igenom och placerar sig ovanpå.

Det finns två pärmlåtar i form av intensivt rockiga nummer som inleder och avslutar. Mellan pärmarna kommer en varierad ström av blues som små egna kapitel i livets historia. För det är små historier ur livet som Lucky har skrivit och James bär fram här. ”Somewhere In Between” handlar till exempel om den tredje förälskelsen, som är en kvinna mellan den första svarta och den andra vita. ”Never Take The Sand To The Beach” som handlar om separata semestrar. ”Too Young To Die” är en klagosång över en ung kvinnas död. Den avslutande ”More Harm Than Good” handlar om att vägen till helvetet trots allt är belagd med goda intentioner. Det finns en styrka i sångernas texter som gör att man trots allt lyssnar genom den skroveltunga sången. Och Lucky bidrar oftast till att förhöja det totala intrycket med sitt gitarrspel och orgelspel. När gitarrsolona kommer rätt och är rätt avvägda är det mycket bra. Vi kan känna vindar från Albert King, Freddie King, Little Milton och Howling Wolf svepa genom musiken. Dessutom finns här en ljuvligt fin southern soulduett med Mary Taylor i ”Time To Go” och en funkig acidjazzinstrumental i ”Get Down”.

Min ambivalenta inställning till Lucky Peterson består. Den pendlar mellan lysande instrumentalist och överambitiös mångsysslare. Här överväger trots allt de goda sidorna och det har blivit till en stabil bluesåterutgivning.

/Staffan Solding