Recension
Campbell, Eddie C.
Spider Eating Preacher
(Delmark/Smokestack Blues)

Han blir 73 år i maj, Eddie C. Campbell. Det skulle man inte kunna tro när man hör det han åstadkommer här på sin andra utgivning på Delmark, ett av bluesens mest långlivade skivbolag. Det är naturligtvis utifrån en sådan där allmän uppfattning att äldre skulle bli sämre på att sjunga, sämre på att spela gitarr, sämre på att skriva sånger. Nu är det ju inte så generellt, vilket nu här också bevisas.

Eddie C. Campbell tillhör Chicagoblusens West Side; lite mer avslappnat, lite svängigare, lite mer melodiöst, lite souligare. Härliga reverbfyllda toner från en gammal rosa Fender Jazzmaster som lämnar rytmiska och lätta gitarrslingor och precisa, rena poppiga gitarrtoner. Så har han också spelat med eller bakom de flesta av Chicagos bluesmusiker under sin långa karriär. Därför känns en del låtangrepp som hämtade från Howling Wolf eller Jimmy Reed. Sitt egna genombrott fick han under tiden han spelade med Willie Dixon´s All Stars när Steve Wisner gav honom tillfälle att spela in en soloplatt för Mr Blues Records. ”King Of The Jungle” blev en framgång och låten ”Santa´s Messin´ With The Kid” en mindre hit och numera kultförklarad. Även inspelad av Lynyrd Skynyrd. Men det blev inte den karriär Eddie C. hade tänkt sig och han emigrerade till Europa 1984 och valde att inte flytta tillbaka till USA förrän hans son skulle födas, David Campbell, som även finns med på denna platta på två spår på fiol. Han kunde ha sluppit detta.

Det hela startar snyggt med ett riffande blås från hornsektionen i Guy King´s Little Big Band. Men det lyfter inte riktigt, det sätter inte fart, det är lite halvfärdiga låtar som gör att korken sitter för hårt i flasköppningen. Men med Ricky Allens ”Cut You A-Loose och gamla kända jaktmarker börjar det svänga och sedan är det en helt annan blues vi får höra. För Eddie C. har en varm, rund, fyllig och melodiös sångröst och ett fint gitarrspel, där han själv är sin egen bäste kompare. Gamle vännen Lurrie Bell finns med med sin gitarr på två spår. Medan ”I Don´t Understand This Woman” och ”Boomerang” är två andra riktigt fina spår med den där härligt shuffleliknande framfarten. När det matar på och driver framåt är det ostoppbart. Så känns det även i sången ”My Friend” till vännen Jim O´Neal, som startade upp bluestidningen Living Blues och var dess redaktör under många år. Därför fungerar det också alldeles utmärkt med två instrumentallåtar, som ”Starlight” och Brownout”. Det hela avslutas sedan med en avslappnad gitarr-munspelsduett med Eddie C. och Lurrie i gamla vänners lag.

Det är roligt att se att Eddie C. Campbell faktiskt är en bra artist, trots att de få plattor han har gjort efter debuten inte visat på detta i det utsträckning som man hade väntat sig.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify