Recension
Woodruff, Bob
The Lost Kerosene Tapes, 1999
(Sound Asleep Records)

Oj, fick en tår i ögat av glädje när jag spelade Bob Woodruffs »nya« album »The Lost Kerosene Tapes, 1999«. Visste att jag hade längtat, men känslorna tog överhanden precis som det skall vara med ens absoluta favoritartister.

Förlåt Dwight Yoakam, Joy Lynn White, Mary Chapin Carpenter, Highway 101, Jann Browne, Rodney Crowell, Radney Foster, Kelly Willis och Monte Warden, men 90-talets två bästa honkytonk / countryrock-skivor är Bob's »Dreams & Saturday Nights« (1994) och »Desire Road« (1997).

Woodruff var honkytonkpoeten som lämnade New York City för att slå igenom i Nashville. Hans båda skivor var bräddfyllda med egna kanonlåtar och några smakfulla covers. Dessutom välproducerade och med toppmusiker som James Burton, Glen D Hardin, Harry Stinson, Sam Bush, Gary Tallent, Raul Malo och Ray Kennedy. Men skivbolagen felsatsade, omstrukturerade och kollapsade i samband med Bobs skivsläpp och albumen tvärdog kommersiellt sett.

Och sen var det tyst i 15 år. Men tack vare »americanaspårhunden från Varaslätten« Jerker Emanuelson och hans Sound Asleep Records ser nu dessa tidigare okända inspelningar från 1999 dagens ljus.

»The Lost Kerosene Tapes« var ju tänkta som en snabb uppföljare till 1997 års »Desire Road«. Steve Earles högra hand Ray Kennedy producerade båda dessa album. Inte lika namnkunniga musiker på »Kerosene Tapes« men soundet är intakt och det låter verkligen som en uppföljare till de första skivorna. Exakt så som vi hade hoppats på alla dessa år.

Lyssna bara på inledande »Hat Full of Rain« och »Brand New Blue«. Melodierna, gitarrerna och den där rösten, plus olycklig kärlek förstås. Nu fick jag en tår i ögat igen...

»Angel At the Café Risque« är en lite lugnare pärla om en tjej som startat om sitt liv och bor i husbåt. Kommer att tänka på Lucinda Williams »The Night's Too Long«. Med lite fantasi skulle låten också kunna vara ett kapitel i Mary Gauthiers självbiografi. Följande »Closer To the Truth« och »Outskirts of the Blues« är classic Bob Woodruff.

Sen kommer skivans viktigaste låt text- och känslomässigt. »Banks of the Cumberland« med pianoballadintro påminner melodimässigt om »The Year We Tried To Kill the Pain« från »Dreams & Saturday Nights«. I texten funderar Bob på var han befinner sig i livet, både geografiskt och mentalt.

[i]I miss my family, I miss my friends
It´s been a long, long road we walked with so many bends
My mother's in New York, my brother's in Santa Fe
And me I'm here in Nashville trying to make it pay
I'm going down to the banks of the Cumberland
With a sad heart and a good bottle of wine
And lay down where is cool there on the sand
And I watch the river flow by[/i[

Måste också nämna följande spåret som har en ganska självförklarande låttitel: »Peggy Blue«. Skivan avslutas med två bonusspår där vi får höra Bobs New York-band The Fields i studion 1988. »Beautiful« är ganska ordinär, medan man i »Whiskey Heaven« kan höra geniet i vardande.

Så vad väntar ni på? Jerker sitter på Sound Asleep-kontoret med orderblocket i högsta hugg och är redo för en snabb affär. Dessutom verkar Bob själv också vara på hugget igen. Han har många nya låtar på lager och spelar regelbundet live i nya hemstaden Los Angeles.


PS1. Sound Asleep har precis släppt samlingen »Hit the Hay Vol.8«. Även den rekommenderas.

PS2. Läs gärna bakgrundsartikeln om Bob Woodruff på Rootsys »Lost In the Blåst«-avdelning.

/Urban Henriksson

Lyssna på Spotify