Recension
Finn, Craig
Clear Heart Full Eyes
(Full Time Hobby)

Craig Finn är mest bekant som frontman i utmärkta Brooklyn-kvartetten The Hold Steady, ett band fördelaktigt konstruerat på lika delar beläst rockmusik och skarp, populärkulturell satir. På Clear Heart Full Eyes, artistens första soloförsök, finns dock lite av moderbandets dominerande estetik intakt. Istället sträcker sig Craig Finn efter ett mer självutlämnande anslag, lika mycket i ord som ton.

Med stöd i soul, blues och folkrock tar artisten ett steg tillbaka från burdusa punkinfluenser för att föda fram ett sugande ljudlandskap, där audiovisuella lekar med steel guitar, feedback, och försiktigt distad gitarr sätter snygga färgstick på de dominerande elementen – den akustiska gitarren och framförallt rösten.

Måhända äger Finn ett tämligen oansenligt vokalt uttryck, men rösten är alltjämt albumets verkliga fokalpunkt. Karaktäristiskt skorrig och släpig ligger den smart placerad långt fram i mixen, dess tekniska tillkortakommanden väl kompenserade av förmågan att bära alldeles briljanta små berättelser.

Likt en modern crooner diktar artisten om det unga men åldrande Amerika, katolsk skuld i bister relation till levandets oundvikliga överträdelser och om postmodern ensamhet i den mest socialt krävande av tider. Det är genomarbetad lyrik vars narrativ möter samtidens komplexitet med bett och avromantiserad eftertanke och som driver välkomponerade låtar som suggestiva öppnaren Apollo Bay, falskt ystra Jackson, Western Pier och stundtals referenshumoristiska No Future till mångbottnade och beaktansvärda stycken rockmusik.

Självsäkert i sitt minimalistiska anslag är Clear Heart Full Eyes ett välkommet komplement till Craig Finns ordinarie arbete. Mindre bokmalsmässigt och med en sällan blottad försynt touch kastar det välkommet ljus på artistiska kvaliteter som tidigare bara har kunnat skymtas i periferin.

Tidigare publicerad på Benshi.se

/Mark Andersson

Lyssna på Spotify