Recension
Griffith, Nanci
Intersection
(Proper)

Sångerna på Nanci Griffiths 20:e album strömmar förbi och speglar en kamp. En inre och en yttre. Strömmar förbi är kanske inte rätt beskrivning, för varje sång är en hållplats på en resa genom livet. Nanci Griffiths. Från födseln i ”Bad Seed” som handlar om den mångåriga konflikt som Nanci har haft med sin pappa, via ”Never Going Back” som beskriver uppbrottet och flytten från Texas, mellanlandningen i utbrottet ”Hell No (I´m Not Alright)” till titelsångens självbeskrivande ”I´ve had a hard life, and I write it down”. Och här är det. Nedskrivet, och framfört. Framfört på Nancis alldeles egna och personliga sätt. Bättre än på länge.

Den stora sångrösten, med en tydlighet och styrka som inte tar fel på det bestämda i budskapet. Men samtidigt med en mjuk värme som ger tröst och förnyad kraft till att gå vidare, att kämpa. För man kan ibland luras till att tro att det är eländets elände jag hör här. Den ena orättvisan efter den andra, den ena olyckan värre än den andra eller den en sorgen större än den andra. Men så är det egentligen inte. Det är snarare en samling kampsånger. Din och min kamp. Inledande ”Bethelhem Steel” tar oss till staden i Pennsylvania där Robert De Niro filmade The Deer Hunter och där det en gång fanns ett stålverk som var arbetsplats många amerikanare. Socioekonomiskt nedslag i den amerikanska historien och en ögonblicksbild ur livet. Det är just de välfångade ögonblicksbilderna ur livet som gör Nancis sånger så starka och intressanta. ”Hell No” görs i klassisk amerikansk rock ala Buddy Holly och skulle fungera alldeles utmärkt som kampsång i den kommande presidentvalskampanjen. Eller varför inte ”Davey´s Last Picture”, om hur brandmannen David Halderman Jr. på Labor Day visar barnet Bo från Florida runt på brandstationen och får ett minnesfoto taget. Sista fotot av David. Strax därefter omkommer han i räddningsarbetet under 9/11.

Avslutningen känns för mig hoppingivande. ”Come On Up Mississippi” ropar på bättre förutsättningar för dess befolkning med kör och en känslosam, bluesig elektriskt gitarr och gnistspridande slide. Och Loretta Lynns ”High On The Mountain Top” blir en fartfylld bluegrass där The Steel Drivers banjovirtuos Richard Bailey visar hur saker ska skötas.

Många befinner sig precis som Nanci Griffith i ”the intersection” i sina liv. Andra kanske mer på grund av hur världen ser runt omkring dem och hur det påverkar livet, medan Nanci är där i sin musik. Det är i alla fall ett pricksäkert album i landskapet mellan folk och country som Nanci Griffith ger oss med ”Intersection”.

/Staffan Solding