Recension
I See Hawks in L.A.
New Kind Of Lonely
(Blue Rose/Border)

”New Kind Of Lonely” hör egentligen hemma i en annan tid, men tack och lov är den här och nu med oss i tid och rum. För samtidigt är det modern musik, som trots sina nostalgiska tillbakablickar finns i samtiden och lever med oss precis i denna stund. Om man lyssnar bakåt hör man de djupa, mörka texterna som Hank Williams eller Ralph Stanley skulle kunna plocka fram och de ljuva olycksbådande harmonierna från The Louvin´ Brothers. Kärleksfullt skapade hyllningar av i dag till en svunnen tid, när countryartister berättade historier om äkta kärlek, förlust, smärta och död.

Denna blandning av kalifornisk countryrock och psykodelia som vi har lärt känna från I See Hawks In L.A. bygger på samarbetet mellan Rob Wallers sång och gitarr, Paul Lacques, gitarr och dobro, Paul Marshalls bas samt deras stämsång. Rob har en sång som bär en långsam ensamhet med ett stänk av oro. Men lika väl stark och trygg i sin gemenskap. Eftertänksam och kärleksfull i alla sina historier om förluster av kärlek och av liv, om funnen vänskap och ömhet. Till sin hjälp har de Gabe Witcher fiol, Cliff Wagner banjo, Richie Lawrence accordion och Dave Raven trummor. Helt akustiskt.

Det öppna soundet i den akustiska sättningen som levererar ”New Kind Of Lonely” tvingar på något sätt fram större rikedom och mer välgenomarbetade texter som balanser med en lyhörd skicklighet på den sköra tråden mellan skratt och gråt, mellan floskler och äkthet. Naturligtvis då 13 olycksbådande men fantastiska små berättelser. Inledande ”Bohemian Highway” är en kontemplativ sak som minns gamla vänner och vägar, resta tillsammans men nu försvunna. ”The Spirith Of Death” är lika mycket en begravningshistoria som en hyllning till den nyss bortgångna violinisten och singer - songwritern Amy Farris.

When I was a younger man
the good times eased the way.
But now the stars are falling every other day

The dreams of childhood are returning to say:

your dance is coming,
better pick a tune and play.

Och det avslutas med att det hela drar iväg en dansbar snabbhet som lämnar sorgen en bit utanför vår räckvidd.

If you visit my grave you won’t be alone

I’ll be dancing on my own gravestone

So bring your pretty woman,
bring your fruit of the vine

A whole lot of laughing and a little bit of crying

”New Kind Of Lonely” bär på en ensamhet som kryper allt närmare och en Deadheads minnena från 70-talet får plats i ”I Fell In Love With The Greatful Dead”, som är en nostalgisk historia om ett enklare och mer okomplicerat liv. De två som inte klara sig utan att överdosera tillsammans dyker upp i ”Big Old Hypodermic Needle” och blir egentligen alldeles för snabbt dansant för sin historia. Men det är väl bara I See Hawks In L. A. som kan klara dessa stämningskullerbyttor utan att rodna. ”Hunger Mountain Breakdown” är en bluegrasslåt som Bill Monroe skulle gjort förr men som I See Hawks In L.A. gör till ett dramatiskt självmord i vår tids depressionen. ”Your Love Is Going To Kill Me” är bara så underbar och den avslutande ”If You Lead I Will Follow” innehåller så mycket långsamt smältande kärlek och smärta i kombination att det blir tungt att andas.

The angels are singing and I’m still clinging
tTo the crag at the end of the ledge

You’re calling to me
Denying gravity

I close my eyes and step over the edge

Ett melankoliskt slut på ett album som lyfter fram älskade människor och omtyckta saker. En osentimental respekt för större värden. Värden som inte går att köpa för pengar utan som vi bara kan skapa inom oss och tillsammans med andra.

/Staffan Solding