Recension
Balsom, Alison
Seraph
(EMI Classics/EMI)

Den unga brittiska trumpetaren Alison Balsom har avverkat det obligatoriska programmet: Haydns och Hummels trumpetkonserter, ett album med italiensk barockmusik och ett med Bachs kompositioner för trumpet. Alla skivorna är ypperliga, inte minst Bach-albumet där också den unga violinvirtuosen Alina Ibragimova ingår i ensemblen.

På sin nya skiva »Seraph« riktar Alison Balsom i stället blicken mot samtida musik. Hon inleder med ett stycke av James McMillan, specialskrivet för Alison Balsom. Det är ett jublande stycke, där vi hör änglarna sjunga genom hennes trumpet; McMillan utgick från sin varseblivning av Alison Balsoms ton som just himmelsk och änglalik.

Toru Takemitsu bidrar med en komposition för solotrumpet, »Paths« som är tillägnad minnet av Witold Lutoslawski. Om det jublar i McMillans komposition, är »Paths« återhållet värdig i sitt eftertänksamma sökande. Det är samtidigt en komposition som spänner över ett rikt klangregister, och Alison Balsom tycks utforska dess yttersta tonala gränser. Hennes användning av en sordin skapar ytterligare rikedom och spänning i framförandet.

I den armeniska komponisten Alexander Arutiunians trumpetkonsert är tonen en annan. Arutnunian integrerade folkmusikaliska inslag i den neoklassiska ram som Stalins kulturkommissarie Zjdanov hade anbefallt. För min del är Arutiunians trumpetkonsert i magstarkaste laget, men jag fascineras ändå av Alison Balsoms tolkning, av hur hennes kristallklara ton ger musiken en renhet och friskhet som låter den födas på nytt, bortom alla politiska diktat.

Om Alison Balsoms nya skiva börjar i toner av lovprisning och hyllning, sluter den sig i en djupt disharmonisk protest. Som en förstudie till denna framför Alison Balsom en seren och sorgsen soloversion av »Nobody Knows«. Det är som om hon lägger hela melodin framför oss, utsträckt både i tid och rum, innan vi får hennes tolkning av Bernd Alois Zimmermanns trumpetkonsert »Nobody Knows de Trouble I See«, baserad på gospelmelodin.

Det är ett splittrat verk, skrivet 1951 i reaktion mot den amerikanska segregationspolitiken. Under solostämman hörs krevadliknande utfall av slagverk och stråkar, som för att understryka spänning och splittring. Trumpetstämman närmar sig ofta ett utspel som påminner om frijazzen några år senare. De olika elementen bryts mot varandra i en oerhört förtätad uttryckskraft. Även om Zimmermann själv ansåg att kompositionen sluter sig i en utopisk harmoni hör jag just bara en expressivt laddad splittring, där gospelmelodin då och då frigör sig i förtvivlad protest. Det är gripande, i sin svindlande skönhet också djupt paradoxalt.

Alison Balsom är vid sidan av Håkan Hardenberger (som hon också haft som lärare) en av vår tids ledande klassiska trumpetare. Hon har en distinkt klarhet i tonen och en konstnärlig idé som sätter sin prägel på allt hon framför. Även i Alison Balsoms tolkningar av den obligatoriska repertoaren hör vi hennes omisskännliga röst.

»Seraph« ger ännu en brytpunkt i den vackert och rikt skimrande mosaik som utgör Alison Balsoms konstnärsskap. Det är, naturligtvis, omistlig musik för alla lyssnare som fascineras av musik som naken uttryckskraft.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify