Recension
Muth, Zoe and the Lost High Rollers
Zoe Muth and the Lost High Rollers
(Continental Song City/Border)

Zoe betyder tydligen liv och Lost High Rollers är en liten diskret vinkning till Townes Van Zandt. Om jag rätt läst på.

Rätt tror jag däremot det var att först lyssna på bandets andra CD - anmäld alldeles nyss här på rootsy.nu - för att sedan ta sig an föregångaren.

Hade jag lyssnat i korrekt utgivningsordning hade jag troligen blivit aningen besviken på tvåan. Den har massor med fördelar, tvåan och jag håller i mycket anmälare Christer Olsson, dock tycker jag den i jämförelse med ettan är för polerad, för genomtänkt, det saknas den gnisslande dörr som så ofta finns på ettan.

Musikaliskt är det som ni redan vet basamericana. I mina öron (som Bengt Eriksson brukar skriva, jag stjäl ditt uttryck) uppblandat med den kanadensiska folkcountryton som exempelvis Ian Tyson och George Hamilton så väl fångar.

Zoe Muth har mycket Iris deMent i rösten, det där bräkandet vi icke-cowboys tycker är så charmigt. Musiken är lätt elektrifierad, melodierna finns i det landskap James McMurthry rider i.

Första skivan är mer sprallig, mer fotstampsvänlig än tvåan (i mina öron). Det är inte heller bara åt TVZ det blinkas, det är åt hela det Lomaxska (stavas det så, nej, säkert inte men ni vet vad jag menar) folklorecentret och fältinspelningar i Bristol och så moderniseras det genom att den gamla gnisslande dörren får lite olja.

De videoklipp jag sett på Youtube lockar, ett band som ännu inte helt funnit sin form och som nu prövar sina rötter på en europeisk publik där Sverige finns med på turnéschemat.

Ni som gillar/gillade Whiskeytown tror jag kommer att gilla Zoe Muth - också.

/Frank Östergren

Lyssna på Spotify