Recension
Geremia, Paul
Love My Stuff
(Red House)

Paul Geremia är en av dessa många vita folk- och countrybluesmusiker som outtröttligt turnerar och spelar på campus, coffee houses och visklubbar runt om i världen. År ut och år in. Och det är vi tacksamma för. De har gjort stor nytta och skapat mycken glädje. Så också Paul Geremia, som här kommer med sitt sjätte album på Red House Records. Ett livealbum med 19 sånger inspelade under de senaste tio åren och två från det tidiga 80-talet. Förutom egna kompositioner är det sånger från de stora namnen som vi får lyssna till; Ramblin´ Thomas, Sleepy John Estes, Blind Lemon Jefferson, Charlie Patton, Rev. Gary Davis, Leadbetter, Blind Willie McTell och Gus Cannon. En kombination av blues, folk, early jazz och dåtidspop.

Som hos så många andra i denna genre är det gitarrspelet som är den starka delen. Sången är lite volymsvag, melodifattig och saknar efterklang. På de tidigare inspelningarna är rösten lite yngre, med större vitalitet och spänst. När han spänner av och nästan går ner i talking bluestillstånd blir rösten till sin fördel. Den finns där lite för att kompa gitarrspelet och inte tvärtom. Han lyfter istället sitt framträdande med ett virtuost gitarrspel på sex eller tolv strängar och ett mycket bra munspel för att vara spelat i en halsställning. Fingerplock eller slide, skickligt vilket som. Och ju mer det kommer till desto bättre blir det. Munspelet förgyller helheten, Rory MacLeods bas i ”Dr. Jazz” och inte minst Rich Del Grossos mandolin i Sleepy John Estes ”Special Agent”, som gör den till plattans största behållning.

Han älskar sin musik, det råder det inget tvivel om, och han kan förmedla det också. Bitvis riktigt imponerande. Jag förstår varför Paul Geremia är en uppskattad gitarrist. Det är säkert mycket trevliga kvällar i hans sällskap.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify