Recension
Cohen, Leonard
Old Ideas
(Columbia/SonyBMG)

I oktober 2004 kom Leonard Cohens förra studioskiva, den första gavs ut i december 1967. Nya skivan »Old Ideas« är Cohens tolfte studioalbum. Leonard Cohen kan alltså inte beskyllas för någon löpande band-produktion. Tvärtom, utgivningen är sparsmakad, och det understryks av att en sång kan ha en tillkomstperiod över flera år. Utkast till några av sångerna på »Old Ideas«, »Lullaby« och »Darnkess«, har Cohen också framfört på sin sedan några år pågående världsturné.

»Old Ideas« rymmer tio sånger, några av dem har Leonard Cohen skrivit tillsammans med Patrick Leonard och Anjani Thomas. »Old Ideas«? Snarare ser vi en konstans i Cohens tematik och bildskapande. Det är luttrad kärlek som sökt sitt, alltför länge. Det är kristet genomsyrad metaforik, och hämnden återkommer både som motiv och bildsfär. Fast den militära metaforiken är nertonad, ingen bildlig »The Captain« eller »Commander« på det här albumet.

Kanske är också bildspråket ytterligare reducerat mot tidigare. De episkt verkande bilderna är frånvarande på skivan, men även de stramare bildkompositionerna har stramats åt och minimerats. Ändå närmar sig inte Leonard Cohen en språklöshetens eller den radikala reduktionens poetik, det handlar snarare om att finna ett uttryck som ligger så nära den rena erfarenheten som möjligt. Kanske kan vi relatera estetiken till zenbuddhismens paradox om klappandet med en hand - fast utan det paradoxala.

Ofta fångar Leonard Cohen också en komplex idé i en omedelbart verkande tvårading: ”When the filth of the butcher / Is washed in the blood of the lamb.” Är det en bild av den kristna frälsningen? Eller ska vi se bilden i dess omedelbara köttslighet? Och hur förhåller sig den kristet färgade metaforiken till Cohens synkretistiska förening av mosaisk tro och zenbuddhism?

De två verserna är hämtade från sången »Amen« vars titel naturligtvis pekar i religiös riktning. I övrigt tolkar sången ett avskedstagande, kanske också en förberedelse. Det individuella vävs in i det suprahumana perspektivet, men också i en kulturkritisk syftning.

I de flesta sångerna på skivan arbetar Leonard Cohen med samma slag av flerskiktat bildskapande, samtidigt som han ringar in de centrala mänskliga erfarenheterna - kärleken, döden, evighetslängtan, men också sveket och våldet.

Fast kanske segrar ändå kärleken och botgöringen. »Come Healing« inleds med en änglakör, och hela sången blir en åkallan om helande och rening, av kropp, medvetande och hjärta. Sången är också genomsyrad av religiösa bilder: korset, altaret, blodet, mörkret som viker undan.

»Old Ideas« understryker Leonard Cohens särställning som sånglyriker. Kanske ligger en del av hans storhet också i att han inte primärt är sånglyriker, utan sjungande poet. Det ger en annan litterär halt, än när även den mest ambitiöst syftande sånglyrik just sätts till musik. Cohen har i stället ett nyckfullt förhållande till musiken. Den är oerhört smakfull, men också nyckfull, ibland ironisk i sin kontrastverkan mot det lyriska skiktet i uttrycket.

Men även musikaliskt håller albumet högsta klass. Leonard Cohens fordom så klara baryton är djupare och mindre klar, men liksom Joan Baez anpassar han känsligt sången till de nya förutsättningarna. Utspelet är oerhört lågmält, och emellanåt närmast pratsjunger Cohen. Men det balanseras fint av bakgrundssångerskorna, och uttrycket blir på en gång laddat och tillbakalutat.

Även instrumentalt härskar en genomreflekterad reduktion. Flera sånger domineras av en ensam kornett eller violin. När »Banjo« inleds av en mättad slide à la Ry Cooder på 1970-talet innebär det en stilbrytning (men absolut inte ett stilbrott), som ytterligare understryker att vi inte kan nagla fast Leonard Cohen, vare sig musikaliskt eller lyriskt. Men hans geni är osvikligt.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify