Recension
Taylor, Chip
Fuck All The Perfect People
(Trainwreck/Rootsy)

Någon, vi kan kalla honom Olsson, skickade mig Chip Taylors nya video »F**k All the Perfect People«. Chippen vandrar runt i New York och låter helt vanliga, operfekta människor sjunga med i låten. En charmig video med ett budskap som slår an tonen för den här skivan.

Sen halkar man vidare in på Youtube och hör låtar med en ung Wes Voight (Chips riktiga namn är ju James Wesley Voight) och fascineras av att han började spela in rock'n'roll-singlar ungefär samtidigt som Elvis slog igenom.

Nu är det mer än 50 år senare och Chip spelar fortfarande in skivor och älskar dessutom att komma och spela för sina trogna fans i Norge och Sverige. Det är faktiskt dessa besök som inspirerat honom till denna nya skiva.

Chip och hans gitarrist John Platania (som han lånar av Van Morrison) har bildat bandet The New Ukrainians som består av Björn och Örjan från Kirunas Jayhawks Willy Clay Band, Melissa Horns trummis Magnus Olsson och klaviaturnorrmannen Göran Grini.

Många av låtarna har tillkommit under senare års Europaturnerande. »The Dutchman Blues« har Van the Man-vibbar. Kanske inte konstigt med tanke på gitarristen och de duktiga körtjejerna. Chip tänker tillbaka på sin Hollandshit »Same Ol' Story« från 1975 men hinner ändå tillbaka till nuet och nya besök i landet.

»Outside the Human Condition« är en ännu släpigare låt i southern soul-stil som också uppfanns i Holland. Den innehåller lite flummig livsfilosofi och kvinnliga violinister som går vidare i sina karriärer (Kendel Carson och Carrie Rodriguez någon?)

»We're stuck in Heathrow Prison with the passport blues again«. Det låter ju som en sångtitel kasserad av självaste Bob Dylan, men sanningen är mera alldaglig: en övernitisk tjänsteman i en av Londons lufthamnar som satte rejält krokben för frustrerade gentlemännen Taylor och Platania. Vi lyssnare får i alla fall en långsam, njutbar countryblues.

Apropå countryblues. Några som verkligen har »the blues« är internerna som befolkar sången »Norrtälje Prison« som Chip skrev efter några svenska fängelseturnéer inspirerad av människorna han spelade för och samtalade med bakom galler. Han lyssnar när de berättar om sina felsteg och väljer som vanligt värme och humanitet. Stundtals står låten nästan stilla, men det höjer bara intensiteten i berättelsen. Johnny »Österåker« Cash hade gillat det här.

Det var länge sedan salige Doug Sahm och hans Sir Douglas Quintet släppte LP:n »Midnight Sun« inspirerad av den »eviga« norrländska sommarsolen. Chip Taylor och Kirunavännerna i Willy Clay Band (nu även med sångaren Tony Björkenvall) vänder på steken i »I Know Dark« där de sjunger om de kolsvarta vintermånaderna uppe vid polcirkeln.

På baren Siste Reis i Halden såg Chip en liten poster på väggen: »If you used up all your sick days..call in dead!«. Det räckte för att han skulle komponera den lättsamma, humoristiska upptempocountrydängan »Phoned In Dead«. Borde kanske kalla den pubrockdänga istället, då den innehåller både lageröl och barhäng med vännerna.

För två år sedan spelade Chip för första gången med Willy Clay-killarna. Dagen efter deras första spelning läste Björn högt i turnébussen. Det var lokaltidningens recension och journalistens största argument mot framträdandet var att det var »Too Dynamic«. Alla gapskrattade, men Chip kände sig ändå lite sårad och skrev av sig genom denna countryrockiga pärla kryddad med lysande gitarrspel, Dylanorgel och himmelska körtjejer (Audrey Martels och Zhana Saunders).

»Too Dynamic« var dessutom låten som startade hela det här projektet. Låten som startar skivan är däremot »Be Kind«. En slags programförklaring av Chip. »Love some humans today« utbrister han. Alla kan misslyckas, försök se saker positivt och ge människor en andra chans predikar Chippen med en hel del glimt i ögat. Det är en väldigt generös skiva (16 låtar / 70 minuter) som flyter på och håller ihop mycket bra trots låtarnas olika infallsvinklar.

Nu borde den här recensionen vara slut, men jag kan inte låta bli att nämna ett par låtar till. I »The Baby« gör han en cover på sig själv i låten som The Hollies hade en liten hit med 1972. »Nothin' (I Suppose)« skrev Chip till brorsan Jon Voights nya TV-serie »Lone Star« och bonusspåret »This Darkest Day« handlar om Utöyakatastrofen. Chip befann sig då i Norge för att spela på »Down On the Farm«. Festivalkvällen ställdes in och dagen efter skrev han låten och samlade flera av musikerna i studion i Halden för inspelning.

Chip Taylor har ännu en skiva på meritlistan och strax kommer han till en stad nära dig. Gå dit så får du även höra försnacket, mellansnacket och eftersnacket.

/Urban Henriksson