Recension
Blandade Artister
Tio i Topp 1961-1974
(EMI)

En text bör/ska aldrig inledas med ett frågetecken. I skönlitteratur är det tillåtet, men i övrigt ej rekommenderat.

Dock var det nära att den här texten hade börjat med en fråga.

För hur lyckas man med att med 86 låtar fördelade på fyra CD få fram både hitsen och den känsla som radioprogrammet »Tio i Topp« frambringade?

Jo, tydligen gör man som Owe Midner och Sven-Åke Peterson. För det är en underbar minneskavalkad de satt samman.

Samlingen kan beskrivas med det slitna retroordet »tidsmaskin«. För det är så här jag minns programmet. Vi får lyssna på en mycket levande krönika med många aha och just det och den hade jag glömt. Det riktigt härliga är att när låtarna spelas upp känns de igen, fast några har åtminstone jag inte hört sedan de låg på listan.

»Tio i Topp«-historien får ni inte höra, den är för lång och för elementär i svensk pophistoria.

Musiken, låturvalet? Mycket varierat, mycket överraskande. Av de riktigt stora under de tidiga åren tror jag bara Rolling Stones och Bob Dylan saknas. Skälen vet jag inget om, men det går att spekulera i upphovsrätten, något som brukar ställa till det när samlingsplattor görs.

I övrigt finns »alla« där. Men med en låt, vare sig de heter Beatles, Hep Stars eller Shanes.

Urvalet visar också den bredd listan hade, något som idag är lätt att glömma när genreuppdelningen är tydlig. På samma lista kunde pop, schlager, instrumentalt och country samsas, exempelvis.

Vilka som låg på »Tio-i-Topp« de första fem-sex åren tror jag ni har en ganska klar uppfattning om. Men sedan?

Där kommer det som överraskar mig, en minnesflod av låtar som blev allmän egendom och som så fort man nu lyssnar känns igen.

Jag rabblar en del titlar. »One way ticket« - Eleonor Bodel, »Da doo ron ron« - Claes Diden, »Early morning rain« - Rank Strangers», «War» - Edwin Starr, «Hey pleasure man» - Ireen Sheer, «Big step» - Shakane, «What about med» - Anne Murray.

Samt, minns ni att Lena Maria och Birgitta Wollgård låg på listan?

Jag gjorde det inte, men nu förstår jag varför. För speciellt Birgitta Wollgård gör «My whole world is falling down" med den tuffaste rockröst.

Alltihopa är som den bästa spellista på Spotify. Samt att samlingen inspirerar att ge sig ut i digitalvärlden och leta efter mer med dessa artister.

/Frank Östergren