Recension
Plant, Robert
Mighty Rearranger
(Sanctuary)

Jag kan knappt tro att jag skriver det här, men Robert Plant är förbannat underskattad som soloartist. Medan Zeppelinkollegan Jimmy Page förtvivlat letat efter en riktig post-Zep-identitet (och vettiga låtar), har den forne lejonmanen under sin 25 år långa solokarriär nyfiket och vaket, sakta men säkert (med förra årets strålande samling »Sixtysix To Timbuktu« i färskt minne) format ett musikaliskt konstnärskap som i retrospekt imponerar. Och när vi nu skriver 2005 slår gubbjäveln till och gör sitt bästa soloalbum hittills.

Plant gör sig själv till en ganska lätt måltavla här för de som anser att Led Zeppelin var dinosauriemusik som borde förbli utdöd, men jag tror ändå att han vinner mer än han förlorar på att vara så här nära det han gjorde med sitt förra band. För »Mighty Rearranger« är tveklöst det av Plants egna album som andas mest av luftskeppens eklektiska mix av influenser. Recensioner i utländska tidningar har gjort gällande att det framför allt är »Physical Graffitti« som är utgångspunkt för detta album, men det kunde lika gärna vara »Led Zeppelin III« eller »IV«.

Plants väldokumenterade intresse för österländsk kultur, dess filosofi, dess myter och dess musik får ganska fritt spelrum, men där han tidigare för det mesta bara flummat ut och använt dessa influenser mest som musikaliska attribut lyckas han här väva in dem på ett naturligt och intressant sätt. Därför hamnar referensen i mina öron närmare »Immigrant Song« och »Four Sticks« än »Kashmir« och »No Quarter«.

»Tin Pan Valley«, där bandet nästan tangerar Zeppelin i energi och halsbrytande grooves (lyssna på Clive Deamers Bonhamimitation och häpna!) är inget annat än fantastisk. Balladen »All The King’s Horses«, den mystiska, mytiska »The Enchanter«, bluesblinkningarna på »Somebody’s Knocking«, arabiskt influerade »Takamba« och inte minst »Shine It All Around«, albumets rakaste rockare – alla gör de tillsammans med Plants nyvunna skärpa i texterna att gubbrockspöket gömt sig djupt inne i garderoben, fullt upptagen med att gnaga på Jimmy Pages lemmar.

Trots att Plant alltid haft omdömet (och modet) att omge sig med yngre, hungriga kolleger som medmusiker häpnar man stundom över vitaliteten, skaparglädjen och fantasin som lyser genom nästan samtliga tretton (glöm inte det gömda, elektroniskt laddade, och lyckade experimentet) spår. Det finns svackor, stunder där Plant febrilt famlar i Zeppelinkabinettet efter ljumma idéer, men de är förvånansvärt få. I många stunder låter han nästan pånyttfödd, nyfiknare och angelägnare än någonsin att visa att han lyckats ta steget från rockens juraperiod till den nya, sköna världen där stilar och influenser kan kastas huller om buller i en salig röra och ändå låta vettig.

En mäktig comeback, på min ära!

/Ola Karlsson

Lyssna på Spotify