Recension
Twilley, Dwight
Soundtrack
(Varese Sarabande)

Dwight Twilley växte upp med Beatles och Elvis. Han började spela med kompisen Phil Seymour redan i slutet av 60-talet. De satt hemma och pulade med låtar och kallade sig Oister. 1975 bytte de till Dwight Twilley Band och fick en hit med debutsingeln »I'm On Fire«. Mellan 1976 och 1986 släppte powerpoplegenden Twilley sex LP-skivor som många Rootsy-anhängare har hemma i bokhyllan.

Sen tappade de flesta tråden och där får vi nog inkludera även Dwight Twilley själv. Skivbolagsstrul, rättsliga tvister och annat tog ut sin rätt och det skulle dröja 14 år innan vi fick höra ett nytt studioalbum med Twilley.

Under 90-talet påmindes vi om hans existens via raritets / greatest hits-samlingarna »The Great Lost Twilley Album« (1993), »XXI« (1996) och »Between the Cracks« (1999).

I samband med millennieskiftet fick kreative Twilley (han fuskar även som konstnär och författare) ordning på sin skivkarriär igen och den har gett oss:

1. »Tulsa« (2000). Stabil comeback som tar upp tråden direkt.
2. »The Luck« (2001). Egentliga comebacken då den spelades in i mitten av 90-talet, men Twilley hittade inget skivbolag för den då. 16 låtar lång. Hade vunnit på lite hårdare redigering.
3. »47 Moons« (2004). Bra balladorienterat album.
4. »Have a Twilley Christmas EP« (2004). Sex jullåtar inkluderande titlar som »Rockabilly Christmas Ball« och »Christmas With the Martians«. Har återutgivits som fullängdare.
5. »The Beatles« (2009). Ett helt album tillägnat Twilleys stora musikaliska kärlek.
6. »Out of the Box« (2009). 20 coverlåtar varav fem från »The Beatles« går i repris. Annars väldigt underhållande versioner av »Good Golly Miss Molly«, »Old Time Rock'n'Roll«, »Stand By Me«, »I Fought the Law« med flera.
7. »Green Blimp« (2010). Många bra låtar men lyfter inte riktigt lika högt som omslagets gröna zeppelinare.

Och då var vi äntligen framme vid punkt 8 på dagordningen. Twilleys lysande nya studioalbum »Soundtrack« utgivet på filmbolaget Varese Sarabande. Och ja, tanken är att denna skiva skall hänga ihop med en dokumentärfilm om Dwight Twilleys liv. Låtarna är skrivna med självbiografiska utgångspunkter. Twilley själv uttrycker det såhär: »...like musical photographs of the people, places and events that tell my story«. När och om filmen kommer är dock ännu inte helt bestämt..

Spelar roll, för vi får en inspirerad Twilley i högform som rockar loss rejält. Omslagsfotot med dess amatörgraffitti taget på Broken Arrow Expressway i Tulsa 1975 slår an tonen direkt. Detta är en tidsresa från då till nu genom Twilleys karriär.

»Bus Ticket (From Tulsa To Tupelo)« berättar historien om hur Twilleys sound kom till. Två »baby rock'n'rollers« uppfödda på 60-talets brittiska popinvasion åker flera gånger till Tupelo, Mississippi där deras studiohandledare är Ray Harris (artist och producent på Sun Records).

»Tulsa Town« är en av Twilleys bästa låtar någonsin. Med drypande nostalgi , »mini-Spector-ljudvägg«, munspel och en fantastisk melodi förmedlar han känslorna från när han växte upp och lärde sig älska Tulsa.

»My Life« ligger inte långt efter med det där halvhypnotiska balladgunget som är Twilleys signum. Stråkar, elgitarrer och sång med eko bär fram låtens drömska tema.

»Out In the Rain« frammanar liknande känslor som »My Life«. Sommarregn med åska och blixtar får bli symboler för kärlek och längtan. »The Lonely One« känns i sin tur som en fortsättning på »Out In the Rain«.

Avslutande »The Last Time Around« blir en hyllning till Twilleys lead gitarrist de senaste 40 åren Bill Pitcock IV som avled i cancer i våras efter att nästan vara klar med gitarrpåläggen till »Soundtrack«. Då kommer man ju också att tänka på Phil Seymour som fick ge upp kampen mot denna sjukdom redan 1993. Efter att ha varit radarpartner på Dwight Twilley Bands två första skivor lämnade han för en solokarriär som innehöll hitsingeln »Precious To Me« från självbetitlade LP-debuten. Därpå följde »Phil Seymour 2« 1982 som precis återutgivits på CD med 10 bonusspår. Samlings-CD:n »Precious To Me - Best of« som kom 1996 innehåller dessutom flera spår från avbrutna försök att åtruppta solokarriären. Phil Seymour var även trummis i Carla Olsons band Textones. Olsons manager Saul Davis planerar att under 2012 ge ut flera CD med arkivmaterial från Seymours karriär, bland annat en liveskiva.

Nu när även jag börjar tappa Twilley-tråden kan jag lika bra tipsa om lite annat powerpopguld. Paul Collins som 1979 släppte LP-fullträffen »The Beat« med hits som »Rock'n'Roll Girl« och »Walking Out On Love« har sedan dess haft en brokig karriär, ofta stöttad av en hängiven fanbase i Spanien och Frankrike.

Men nu har han helt plötsligt släppt sina två bästa album sen 1979. Missa inte »Ribbon of Gold« (inspelad 2008 i Göteborg av alla ställen) och 2010 års »King of Powerpop«. Sammanlagt 23 hits på 60 minuter!

För att återvända till Twilley och göra skivutgivningsbilden komplett så finns det dessutom två samlings-CD (»On Fire 1975-1984« och »Northridge To Tulsa: Best of 1997-2007«), två live-CD (»Live From Agora '76« och »Live: All Access«) och ca sju stycken Rarities-samlingar hopsatta av artisten själv..

Och vad var det egentligen som gjorde att Twilley tappade tråden 1986? Han hade ju nyligen haft sin andra hit med låten »Girls« (välkänd MTV-video med Tom Petty, Carla Olson och tjejer i duschen) och allt verkade gå hans väg igen.

När LP:n »Wild Dogs« släpptes uppdagades en stor mutskandal vars epicentrum visade sig vara högsta cheferna på Twilleys skivbolag. »Det kändes som nån släckte ljuset och skivan bara försvann« sa Twilley. Han turnerade i skuggan av skandalen utan någon promotion 1987-88 och påbörjade därefter inspelningen av ett tänkt nytt album. »Jag kände mig svartlistad då jag borde stå på höjdpunkten av min karriär«. 1992 fick han lite framgång med gamla låten (1984) »Why You Wanna Break My Heart« på platinasäljande soundtracket »Wayne's World«. Och 1994 släppte han prisbelönta boken »Questions From Dad« som handlade om skilsmässodrabbade pappor och deras barn.

Twilley bodde då i Northridge. När jordbävningen drabbade staden förstördes hans hus och Twilley flyttade tillbaka till Tulsa för gott. Jag förmodar att den krokiga vägen som Twilleys liv och karriär tog under dessa år gjorde honom hungrig och revanschlysten. Något som gynnat kvaliteten och kvantiteten på Twilleys musik sen »comebacken«. Sluttipset får bli: börja med »Soundtrack« och jobba dig bakåt.

/Urban Henriksson