Recension
Collins, Judy/Cash, Rosanne
Sweet Judy Blue Eyes – My Life In Music/Composed- A Memoir
(Crown Archetype/Penguin Books)

Judy Collins – Sweet Judy Blue Eyes – My Life In Music , Crown Archetype 2011

Rosanne Cash - Composed- A Memoir, Penguin Books 2010

Det råder ingen brist på artistbiografier av olika slag och kvalitet. Memoarer skrivna av artisten själv är inte lika vanliga. Därför är det glädjande att nu kunna ta del av hågkomster såväl från 70-åriga Judy Collins som Rosanne Cash född 1955. Att det dessutom är två kvinnliga perspektiv från olika generationer, på ett liv i en traditionellt manligt styrd musikvärld gör inte saken sämre. Bägge berättelserna startar i en återblick från barn- och ungdomsåren för att sedan gå vidare i en karriärbeskrivning och slutligen landa i nutid.

Judy Collins karriär sträcker sig över ett halvt sekel (!) om man börjar 1961 då hon debuterade med ”A Maid Of Constant Sorrow” på skivbolaget Electra, ett bolag hon förblev trogen en bit in på åttiotalet och där spelade in ett tjugotal album.

I Collins memoarer passerar i stort sätt hela sextiotalets krets av singer-songwriters revy. Stundtals riskerar ”name-droppandet” att ta överhand liksom återberättandet av redan väl kända historiker om artistkollegor. Men när hon berättar om sin relation med Stephen Stills får man dock en inblick i omständigheterna kring Stills komposition ”Sweet Judy Blue Eyes”. Intressant är också när hon beskriver framväxten av sina olika album, särskilt de som spelades in under senare delen av sextiotalet, när hon introducerade nya namn som Joni Mitchell och Leonard Cohen. Samtidigt började hennes egna ambitioner att skriva sånger att växa, vilket tydligt avspeglar sig på albumen ”Wildflowers” och inte minst ”Who Knows Where The Time Goes” som innehåller det självbiografiska mästerverket ”My Father”.

Det bränner till riktigt ordentligt när hon kommer in på sitt långvariga alkoholmissbruk och den förödande påverkan alkohol haft på i stort hela hennes familj. Hon lyckas först på sextiotalet komma tillrätta med sina alkoholproblem. Berättelsen om den privata sfären vid sidan av karriären är nog det som stannar kvar starkast efter att ha läst boken.

Rosanne Cash har inte valt att med ”Composed” skriva en kronologisk berättelse utan använder sig till viss del av Bob Dylans teknik i sin ”Chronicles, vol 1” att skifta fokus tidsmässigt.

Rosanne Cash bakgrund utgår jag från att Rootsyläsarna väl känner till och boken innehåller självklart rikligt med familjeskildringar. Jag erkänner utan omsvep att det jag var mest nyfiken på innan läsningen var skildringen av äktenskapet och arbetet med Rodney Crowell. Några snaskiga sensationer erbjuds dock inte vare sig när det gäller äktenskapet med Crowell eller andra förhållanden i övrigt. Och väl är det för bokens styrka är, liksom i Judy Collins berättelse, skildringen av mödorna att vara en efterfrågad och hyllad singer-songwriter och samtidigt vara en tillgänglig mor till fem barn.

Spännande är också beskrivningen av alla de hinder hon fått kämpa mot för att möjliggöra sin musikaliska vision, som ju ganska tidigt gick i en annan riktning än vad som ansågs vara gångbart i Nashville. Roligt för en gammal John Stewart nörd är också Rosannes ömsinta skildring av vänskapen med Stewart, som fungerade som en slags mentor i hennes utveckling som låtskrivare. En liten bock i kanten blir det för upplysningen av vilka olika märkeskläder hon bar i samband med begravningarna av sin far, mor och styvmor.

För att summera; två utmärkta, bitvis fascinerande skildringar över två viktiga kvinnliga artister i den amerikanska populärmusikhistorien. Att de skrivit sina respektive memoarer själva bidrar också till läsupplevelsen.

/Lars Svensson