Recension
Deane, James
Diamonds & Hearts
(Denzil)

Hur långt kommer man som debutant med ett knippe inkännande sånger fyllda av enkla och starka men föga innovativa melodier i en genre bäst beskriven som britamericana? Med en melodisk och sympatisk röst i symbios med en lätt gubbig framtoning?

Längre än till den lokala puben, kunde man ju för James Deanes skull önska (han stavar alltså med e på slutet och ingenting annat). Han har utan tvivel talang - lyssna till exempel på de pianodrivna balladerna »Seventeen« och »Midnight train« - även om plattan är aningen överambitiös.

Det blir särskilt tydligt om man tar del av de livevideor - inspelade rakt av i studio med enbart akustisk gitarr, elgitarr och piano - som ligger på hans hemsida (jamesdeanemusic.com/media). Där visar Deane upp sin sanna potential som låtskrivare och sångare, en potential som delvis skyms av arrangemangen på skivan. Här blir hans mainstreamrock lite för mainstream och ett intensivt bluesigt nummer som »Nobody knows you (Like I do)« lite för polerat.

Jag hade alltså önskat mig ett naknare och råare anslag - fler vassa kanter, lite grus i maskineriet, en näve skit under naglarna. Men med det grundmaterial som finns blir slutsatsen likväl: Detta är en klart hörvärd skiva och James Deane är en kille att hålla ögonen på i framtiden.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg