Recension
Rainmakers, The
25 On
(Bat Records)

Kansas Citybandet Rainmakers firar 25-årsjubileum med nya albumet »25 On«. 1986 kom den självbetitlade debuten innehållande radiohiten »Let My People Go-Go«. Vissa klumpade lite felaktigt ihop dem med dåtida collegerockband som REM. Jag anser att de tillhörde 80-talets amerikanska roots rock revival tillsammans med grupper som Del-Lords, Green On Red, Jason & the Scorchers och Beat Farmers.

Mellan 86-90 släpptes tre studioalbum och en liveplatta. Det blev en del halvhyfsade listplaceringar i USA och England plus att de blev ett riktigt kultband i Norge. Därför var det inte konstigt att utmärkta 1994-albumet »Flirting With the Universe« släpptes av Mercury / Polygram i Norge.

Men efter misslyckade skivan »Skin« (1997) har bandet mer eller mindre legat nere.

Rainmakers sound har alltid varit refrängstark gitarrock med kraftfulla / framfusiga sångaren (och låtskrivaren) Bob Walkenhorsts röst i fokus.

Nya skivan visar att man mognat med värdighet. Soundet är intakt men stundtals något nertonat och lite mer akustiskt. Snygga vinterballaden »My Own Bed« är ett bra exempel liksom likaledes lugna valsen »Baby Grand«.

»Given Time« är startskottet för skivan / comebacken och det är väl också vad texten handlar om, medan lika rockiga »Vermillion« handlar om uppbrott nu på sekunden. »Missouri Girl« är klassisk Rainmakersrock där Bob sitter i baren långt hemifrån och längtar starkt efter en kärv Kansas City hometown girl.

Följande »Half a Horse Apiece« är Walkenhorsts religiösa och politiska inlägg i världsdebatten sett ur ett amerikanskt perspektiv. Jesus och Mohammed, demokrater och republikaner. Alla hade kunnat göra jorden till ett bättre ställe med lite kompromissvilja.

Remember my friends this ain't no sporting event
Nobody gets to lose and nobody has to win
The art of compromise is what my baby needs
I'll meet you in the middle on a half a horse apiece

Vi får också tacka Rainmakers för att det äntligen finns en rocklåt om tidningsbärare. Jepp, »Kansas City Times« handlar om en våghalsig bilburen tidningsbärare ute på ett snöigt distrikt utanför stan.

»Like Dogs« har ju hundtema såtillvida att Bob anser att om man inte gillar kärvänliga hundar har man attitydproblem. Egentliga temat är en karriärsugen kompis som känslokallt dumpar sina gamla polare för materiell lycka.

I gospelinfluerade »Turpentine« längtar Bob efter att bli en riktig gospelsångare. Men han inser att hans röst inte håller måttet förrän mycket sent i karriären:

When they lay me down in a minor key
And they shovel my words in on top of me
I'll be in that quartet with some friends of mine
An eternity of Wednesdays - turpentine

En underhållande och omväxlande skiva både melodi- och textmässigt. Rainmakers är värda att återupptäckas.

Avslutningsvis måste jag nämna skivans tacklista som uteslutande innehåller norska namn. Ganska ovanligt för ett band från Kansas.

/Urban Henriksson

Lyssna på Spotify