Recension
Pistol Annies
Hell on Heels
(Columbia/SonyBMG)

På omslaget till trion Pistol Annies skiva står tre namn: Lone Star Annie, Holler Annie och Hippie Annie. Om vi går till låtskrivarna ser vi de tre namn som döljer sig bakom pseudonymerna: Miranda Lambert, Angaleena Presley och Ashley Monroe. Alla pseudonymerna anspelar på varifrån de tre sångerskorna kommer.

Miranda Lambert är den mest namnkunniga av dem. Jag antar att sidoprojektet Pistol Annies är ett försök att markera självständighet mot kraven i Nashville. Musiken är friare och lekfullare än på Miranda Lamberts egna album.

Och attityden är trotsigare. »Takin’ Pills« är en frän programförklaring där de tre sångerskorna iscensätter sina alter egon. »Hippie Annie« går på Prozac (»She’s on the Highest dose of Prozac a woman can take«), »Holler Annie« ryker som en skorsten, och »Lone Star Annie« börjar dagen med »a double«. Refrängen:

»We owe four hundred dollars to the boys in the band
Gas light’s blinking on our broke down van
Living on truck stop burgers and fries
Crossing our fingers for a vacancy sign
Well, who in the hell’s gonna pay these bills
When one’s drinkin, one’s smokin’, one’s takin’ pills«

Alla sångerna är skrivna nerifrån, från en proletär position, men det handlar inte om countryns emblematiska »poor whites« utan snarare om »white trash«. Den klassen, eller underklassen, finns givetvis som motiv i countryn, men sällan som ett genomfört perspektiv. Pistol Annies överskrider dock de underförstådda tabun som countryns position som familjekultur ställer på de kvinnliga artisterna; manliga sångare kan glorifiera en hellraiser-attityd, men när Gretchen Wilson gjorde samma sak i »Redneck Woman« var det en sensation (trots Charline Arthurs insatser på femtiotalet).

I det läget fyller Pistol Annies i stort sett hela sitt album med trotsiga tough-girl’s anthems, där trailern är den naturliga hemmiljön. De renodlar också ett kvinnligt perspektiv, som i »Trailer for Rent« där en kvinna skall sätta in en annons, därför att mannen »pissed me off«:

»Trailer for rent, no down payment
Comes with some holes and some dents
Where I got tired of his shit
Call if your interested
Trailer for rent«

Rimmet »shit/interested« är naturligtvis suveränt. Och så fortsätter det. I »Beige« sjunger trion om ett påtvingat bröllop inför vilket mamman ber att ingen skall se att dottern ökat i vikt, »The bride shouldn’t be four months and three weeks«. Sången framförs släpigt, mer desillusionerad än »White Trash Wedding« med Dixie Chicks, mer vemodigt uppgiven än Springsteens »The River«.

Men Pistol Annies leker också med bluesens arketyper. Titelspåret handlar om kvinnan som sluter förbund med djävulen, men inte för att lära sig spela blues eller country utan för att lura männen. Och det gör hon med friskt mod. Den attityden får också sitt uttryck i den oemotståndliga »Bad Example«:

»Somebody had to set a bad example
Teach all the prims and propers what not to do«

Där får också klassperspektivet antagonistisk karaktär:

»All the girls I grew up with went to college
Their rich daddies bought them a degree
But I’m a third generation bartender
Yeah, and I like living from as tip jar, week to week«

Musikaliskt är trion traditionell. »Bad Example« får ytterligare ironisk prägel genom den inledande gitarrstämman, direkt hämtad från Carter Family, och sångstämmor à la Louvin Brothers och andra klassiska brödraduor. Titelspåret är en hell-raiser, men också inbäddad i ett släpigt komp där en lap steel får en framträdande roll.

Många sånger har akustisk karaktär. Tillsammans med de traditionella sångstämmorna skapas en helhet där Pistol Annies påminner om Sweethearts of the Rodeo och Dixie Chicks akustiska stunder, främst på mästerverket »Home«.

Josh Grange och Russ Pahl glänser på dobro, Randy Scruggs på akustisk gitarr. Men ramen rymmer även profilerade insatser på elektriska instrument. Richard Bennett spelar sin typiskt utspejsade gitarr i »The Hunter’s Wife«, och Russ Pahl får också tillfälle att hantera steelen på ett sätt som avviker drastiskt från dagens norm i Nashville.

Pistol Annies har gjort en lysande skiva. Den är frispråkig, men också övertygande i sitt val av perspektiv och i sin musikaliska och vokala traditionalism. Någon kan säkert hävda att det handlar om en skivbolagsprodukt, och det är mycket möjligt. Men då rör det sig om en högklassig sådan. Dessutom har jag svårt att se varför Columbia skulle vara intresserade av att Miranda Lambert konkurrerar med sin egen nya soloskiva.

Men i grund och botten har sådant ingen betydelse. Pistol Annies »out-alternate« all alternativ countrymusik, och jag skulle inte byta deras skiva mot tio år samlad produktion från den scenen.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify