Recension
Freebo
Something To Believe
(Poppabo Music)

När varje trick i boken är kört till leda och varje sten är vänd på. När allt från chock till knock till reaktion på chocken och uppe på nio efter knocken - och det blaskigt ljumma däremellan förstås - har slagits mynt av; sålts in och sålts ut och glömts bort. När ännu en platta inte är mer än ännu en platta och raden av utgåvor bara blir längre och längre därför att den kan det och kanske därför att tio möjliga minuter i rampljuset lockar fram både självöverskattning och kontraproduktiv rastlöshet. När jag inte ens slår på förstärkaren längre utan förlitar mig på sångerna jag minns.

Då hittar jag plötsligt något att tro på, en för mig perifer artist som visar sig vara vuxen nog att bära en vuxen man till nästa soniska vattenhål.

Freebo har en imponerande meritlista: Han har spelat bas och tuba samt sjungit med folk som Bonnie Raitt, Ringo Starr, Paul Berrere och Neil Young. Listan kunde göras längre än så och när hans röst fyller rummet och basen får betongfundamentet att gunga, är det inte svårt att förstå.

Det handlar om klass. Om att dra en rak linje och följa den. Om att inte bara vilja, utan lika mycket eller mer om att kunna. Det krävs starka melodier, bra röst, lyhörda musiker och välskrivna texter för att dra i land en eklektisk sångsamling som denna. Och här finns allt.

»Something To Believe« är en gnutta rock, ett stänk country, en skopa blues, några delar folk och rentav ett litet mått känsla för pop då och då. Men linjen är som sagt rak och hålls samman av personliga texter, distinkt basspel, levande sånginsatser och inte minst av de akustiska gitarrer som plattan igenom driver låtarna framåt samtidigt som de skapar en rik och omfamnande ljudbild.

Höjdpunkter så. Titelspåret med dess sökande musik och dito text om meningen med alltihop. Albert Lees blixtrande Albert-Lee-gitarr på avslutande rockern »Sometimes it’s for nothin’«. Öppningsspåret »Standing ovation«, starkt enligt vilken måttstock och vilka parametrar som helst. Dan Navarros »I don’t believe in yesterday«, en uppgörelse med sunkig nostalgi satt till en alldeles utmärkt melodi. Funkiga bluesen »In the afternoon heat« med grym wah-wah-gitarr signerad Fuzzbee Morse.

Årslistan närmar sig och Freebo närmar sig årslistan.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg

Lyssna på Spotify