Recension
Big Maceo
Power Piano Player
(JSP)

Han hade en tung vänsterhand, som vandrade och formade basgångar som ingen annan. Ett tungt, bullrande, rullande och muskulöst bluespianospel som skapade en identitet och ett namn under en tioårsperiod mellan 1941 och 1951. Med ”Worried Life Blues” från 1941 gjorde han sig oförglömlig och skapade en blues som har varit på många artister repertoar under de senaste 70 åren. Nu var den inte helt och hållet hans egen. Ursprunget kommer från Sleepy John Estes ”Someday Baby Blues”. Sleepy var dock inte lika noga med att hålla stroferna i en logisk ordning och med att använda samma ord genomgående i de återkommande stroferna. Det gjorde däremot Big Maceo.

Big Maceo föddes Major Meriweather 1905 strax utanför Atlanta, Georgia. Han hade i tidig ålder en mycket bestämd uppfattning om att bli pianist. Och så blev det också. Han utvecklade sin stil genom att lyssna på pianister som Roosevelt Sykes, Albert Ammons, Meade ”Lux” Lewis och Leroy Carr. Inte minst Leroy och hans återhållsamma anslag och lediga sång imponerade på unge Major. Big Maceo tog soundet från barrelhouse- och boogiepianister och tillförde tyngre basgångar, ofta också med ett speciellt flödande basslut som sångavslutning. En stil som visade sig vara både innovativ och lyckosam. Det kan vi höra i de fina ”Chicago Breakdown”, ”Texas Stomp” och ”Rambling Mind Blues”. Här fanns hur mycket till som helst att hämta, men en stroke och allt för häftig alkoholkonsumtion satte stopp för en karriär redan 1946. De sånger han spelade in därefter är i skuggan av en stor bluesartist. Eddie Boyd fick hoppa in och försöka efterlikna Big Maceos pianospel. Han försökte själv med sin vänstra hand, som var brukbar, att spela basgångarna och en annan pianist spelade de höga noterna. Det säger sig själv att det skulle bli svårt att åstadkomma något som var i närheten av de fina blues han spelat under första halvan av 40-talet.

Många av de inspelningar Big Maceo gjorde under sin karriär gjorde han tillsammans med den legendariske och otroligt duktiga gitarristen Tampa Red. Tampa Red hade börjat sin inspelningskarriär redan 1928 och skulle fortsätta ända in på 60-talet. Tillsammans blev de ett bejublat pianogitarrpar och gjorde några riktigt fina sånger där de bollande prat och instrumentinsatser mellan sig. Även Big Maceo klarade sig bra ensam så är det ändå i samspelet med Tampa Red som de allra bästa sångerna blev formade. Att Tampa Red var ett bra val kan också ses utifrån att Tampa spelade in 335 sånger utgivna på 78-varvsplattor. Ingen annan gjorde lika många.

Big Maceos inspelningar har varit återutgivna i många olika former tidigare, men här finns de nu alla gjorda mellan 1941 och 1950 åter samlade på ett ställe. Tyvärr kan man säga att intresset slutar efter halva den andra av de två CD som hans inspelningar har samlats på, där stroken har tagit en del av Big Maceos styrka ifrån honom. Han dog sedan 1953 efter att ha fått sin andra stroke.

/Staffan Solding