Recension
Cowboy Junkies
Sing In My Meadow
(Proper)

”Sing In My Meadow” är tredje volymen i Cowboy Junkies The Nomad Series, en serie plattor kring olika ämnen utifrån Michael Timmins idéer. Denna den tredje volymen bygger på en idé om att plocka upp den del av Cowboy Junkies livespelningar som man inte brukar överföra till platta, och faktiskt göra så denna gång. Vad blir det då? Jo, då blir de sånger som kretsar kring psykedelisk blues och en kanalisering av Miles Davis fraser och uttryck från tiden för Bitches Brew, Captain Beefhart and his Mirror Men ala 1981 och Neil Young och Crazy Horse där gitarrvolyms- och förvrängningsknappen ligger i botten. Överstyrd och tung av elektricitet. Och precis så är det. Och mitt i denna mäktiga ljudvolym står Margo Timmins sång som en stabil stolpe av lugn i ett stormande elektriskt hav.

Experimentell rock. Volym, eko, vibrato och distorsion i överflöd. En mäktig ljudmassa drar fram över samtliga spår som en snöplog på vintern. Skyfflar allt i sin väg framför sig eller åt sidan. Det blir lite tomt efteråt. Jag saknar den cowboyska efterdyningen, den cowboyska efterklangen som vi brukar bära med oss i vanliga fall. Här är det mer öppet och avslutat.

Ibland känns det som Michael Timmins har tagit The Nomad Series som en chans, eller en möjlighet, till att göra andra saker. Inte nödvändigtvis nya, men annorlunda. Att han ger sig själv och Cowboy Junkies den friheten. Kan ses som ett sökande. Men kan också ses som några kapitel. Eller varför inte som ett delbokslut. För jag tror inte det är slut här. Denna den tredje psykedeliskt bluestunga plattan följer på en hyllning till Vic Chesnutt och på en kinainspirerad platta, och kommer att följas av en fjärde volym, ”The Wilderness”, som kommer att bestå av enbart nya sånger. Det är kanske efter den volymen som vi kan se mer tydligt vad serien bar och vilken riktning den gav.

Det som gör att ”Sing In My Meadow” inte kommer upp till normal Cowboy Junkiesstandard är naturligtvis är de inte kan komma upp till varken Miles Davis eller Neil Youngs klass, att man tar i för fullt och snubblar på vägen och att det kanske ändå är så att dessa sånger ska stanna på scenen och inte tas därifrån.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify