Recension
Cina
From Country to Country
(Cool Country)

Det kinas och cinas en del i svensk country för närvarande. Carina Jaarnek gav nyligen ut sin Elvishyllning med James Burton, Charlie McCoy, Billy Swan och annat högklassigt folk i kompet. Hon kallade sig Kina på skivan. Och när Cina Samuelson, en veteran på svenska countryscenen, nu ger ut sitt första album kallar hon sig rätt och slätt för Cina. Vad är det för fel på efternamnen?

Fast skivan är det inget fel på. Cina Samuelson, jag föredrar att kalla henne det, kallar den för »From Country to Country«. Skivans titel anger en riktning för musiken, eller riktningar för den. Där finns modern balladcountry med popdrag, men även stilren honky tonk och lätt bluegrassfärgade akustiskt dominerade tongångar.

Cina Samuelson blandar smakfullt gammalt och nytt. Connie Francis samsas med låtar av Bob DiPiero med compadres och originalmaterial. Det roligaste är att Cina Samuelsons egna sånger håller hög klass. I »Ready for Love« drar hon åt Pam Tillis-hållet, med framrullande kraft i melodin, läckert gitarrintro och tunga steelackord. »A New Start« rymmer å andra sidan en naivistiskt färgad melodi, där Cina Samuelsons visar en sprödare sida och låter rösten gungas fram på Berra Karlssons expansiva steelmattor. Allra starkast av de egna låtarna är dock »Destination Unknown«, där Cina Samuelson tacklar det emblematiska kvinnan-som-ger-sig-av-temat. Och hon ger sig av till suveränt komp: från Robert Petterssons flyhänta flat picking-intro via Johnny Samuelsons stötiga fiddle till Berra Karlssons distinkta dobrolicks som banar väg för hans eget utsökta solo.

Vokalt har Cina Samuelson en mjuk framtoning. Hon försöker inte byta biografi eller hemvist med ett överdrivet twang. Inte heller försöker hon skapa ett mer råbarkat utryck. Hon litar till rösten och sin osvikliga stilkänsla. Det gör också att hon blir roligare att lyssna på än sin västsvenska sister in crime Inger Nordström, som kan bli maniererad när hon vill markera stiltillhörighet med röstmodulationer.

»From Country to Country« är på många sätt en glädjande debut. Vi får fin sång, ofta lysande musikerprestationer, övertygande låtar. Men det finns en skönhetsfläck på skivan. Ty trummorna ersätts av förprogrammerade trumrytmer. När de sätts i förgrunden, som i den annars så fina »My Heart Has A Mind of Its Own«, tar det plastiga soundet över, och rytmkompet blir onödigt statiskt.

/Magnus Eriksson