Recension
Örjansson, Johan
Orange
(Studio Stapelston)

Johan Örjanssons »Orange« kom förra året. Då hade jag ingen aning om att det finns en Johan Örjansson att lyssna på. Jag tror inte att jag är ensam om det. Det verkar som om hans album har haft svårt att leta sig utanför Falkenberg. Där finns däremot många lyssnare. Det sägs att det kan komma runt tusen personer när han spelar live. Jag kan förstå varför. Han är väldigt bra!

Första gången jag hörde Örjansson var genom en telefon. Någon satte luren mot en högtalare och uppmanade entusiastiskt: Lyssna, lyssna! Det jag hörde lät som något av alla de där ganska nya banden från Austin: The Band of Heathens, Deadman eller Dan Dyer. Inte samma typ av musik kanske, men samma attityd som får varje ton som spelas och sjungs att låta som att det sker med kompromisslös hängivenhet, till kroppar och själar som tillsammans bildar en enda dynamisk enhet. Jag hade fel, det var Johan Örjansson jag lyssnade på.

»Orange« är mycket bra. Här finns genomgående starka låtar som bottnar i rock, soul, folk men sträcks ut i pop. Musiken borde kunna tilltala många. Inte minst alla som gillar sådana som Ryan Adams, David Gray eller kanske Jack Johnsson. I centrum står Örjanssons starka expressiva stämma som omsluts av ett makalöst bra band. Han är visserligen en singer songwriter men bandkänslan är mycket påtaglig.

Alla låtar har meningsfull sättning, är väl genomarbetade och välproducerade. Men kanske finns »Orange« enda svaghet just i detta. Jag har sett Örjansson med band ett par gånger och vet hur organiskt de kan låta. Något av detta har gått förlorat i produktionen.

»Orange« är mycket bra. Nästa album kommer att vara i världsklass om man lyckas fånga det fantastiska samspelet och uttrycket man får till när man spelar live.

/Jonas Ericson

Lyssna på Spotify