Recension
Smith, Connie
Long Line Of Heartaches
(Sugar Hill)

Connie Smith fyllde 70 för en månad sedan. Det är inte lätt att höra – den vokala spänsten är påfallande. Men bländverk, nej: Med stor kärlek till klassisk countrymusik fyller Smith sin stämma med innerlighet och närvaro. Det är omöjligt att inte bli helt hänförd. Rösten bär på dyrköpta, förmodar jag, erfarenheter också. Trots allt hörs alltså de 70 åren och det är i detta fall enbart av godo.

»Long Line Of Heartaches« är producerad av maken Marty Stuart och inspelad i samma studio som Smiths 60-talsinspelningar. Det låter retro, men är tidlöst. Det är säkert helt ur fas med tiden, en tid som tycks tro att konsten är kort och livet evigt. Men Smith kommer sjunga för alltid, tro mig.

Cirka hälften av låtarna är skrivna av Smith och Stuart, resten är väl valda covers av det lite obskyra slaget. Tolkningen av Johnny Russells »Ain't you even gonna cry« är så gripande att det gör ont. Originallåten »I'm not blue« är nästan lika bra. Smith klarar snabbare nummer galant också. Titelspåret och versionen av Roy Druskys »Anymore« bevisar det bortom allt eventuellt tvivel.

Texterna kan alla härledas från albumtiteln och ibland behövs inte mer. Punkt.

Högsta betyget uteblir dock, då avslutande »Take my hand«, skriven av Diane Berry till lilla mamma, blir för mycket av såväl sentimentalitet som Gud Fader själv. Jag kan leva utan Tracy Byrd-låten »I don't believe that's how you feel« också, men i övrigt är denna skiva av högsta countryklass.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg

Lyssna på Spotify