Recension
Owman, Christine
Throwing Knives
(Revolving Records)

Hör den här damen hemma här på rootsy? Ja, jag tror det.

Om hon inte gör det, så måste hon få en helt egen nisch i musikhistorien. En egen hylla för experimentell pop och rock som hämtar näring från alla möjliga sorters ljud som omger oss dagligen utan att vi tänker på det.

Christine Owman tar till sig både oljud och vackra klanger, väver ihop allt hon hör till små låtar som man förmodligen antingen älskar eller hatar. Hon spelar såg, ja det finns faktiskt de som kan få fram musik ur en vanlig snickarsåg, hon spelar ukulele, cello och jag vet inte vad, och det låter inte som något annat man har hört. Ibland är det oerhört stämningsfullt, i nästa spår på plattan kan det brumma, razzla och rizzla så att man undrar om skivspelaren har fått grus i maskineriet.

Men det blir aldrig något som man tar emot med likgiltighet.

Och har man sett och hört henne framföra sin musik, kan man säkert bli intresserad av att skaffa den här cd:n, oavsett i vilket musikaliskt läger man befinner sig. För vad hon visar är ju att de musikaliska gränserna ännu inte är satta. Det finns nya marker att trampa upp.

Hon sjunger försiktigt sina klurigt formulerade texter som handlar om livet i allmänhet med sina besvikelser, förväntningar, glädjestunder och allt annat som ger varje låtskrivare inspiration. Låtarna är effektiva men det finns sällan något som liknar en öronfägnande refräng. Det är helt andra saker som gör att man fångas av Owmans musik.

Ja, jag tror att Christine Owman är en dam för rootsy, även om det kanske inte låter så.

/Rune Häger