Recension
Lowe, Nick
The Old Magic
(Proper)

Nick Lowe. Bara namnet räcker långt i min värld. Från tidiga Brinsley Schwarzklassiker till senare soloplattor - det är fyra år sedan den förra, »At My Age«, kom - har Lowe nästan alltid levererat med klass. Trots dippen under några år på 80-talet tillhör mannens katalog mina absoluta favoriter.

Det som en gång var pure pop for now people har med tiden blivit...ja, kanske inte så annorlunda. Däremot har åren gått och Lowe tillhör de som lever med sin musik. I tid och i rum. Vi får alltså en skiva som är ”now” i allra högsta grad från en man som är 61 med allt vad det kan tänkas innebära. Tankar på döden lite oftare än förr? Sannolikt, vilket glimrande »Checkout time« skvallrar om. Lowe tangerar såväl ånger som stolthet och ger i all sin allmänmänsklighet över huvud ett intryck av vanlighet. Den gråhårige gubben i huset bredvid, typ. Å andra sidan skriver Lowe texter och framför allt melodier som är extra det mesta.

Bärande tema här är förlorad kärlek, dess upprinnelser och dess konsekvenser. Vi får bland annat veta att Lowe läser mycket mer nu än förr, han har (för) mycket tid för sig själv, och att hans hus är till salu (”I’m leaving like I’m getting out of jail”). Det må låta trivialt men Lowe är Lowe och texterna välformulerade därefter.

Musikaliskt är förskjutningarna över tid små. De flesta spår är långsamma i något slags soulballad-croonerstil. Jag tycker, till skillnad från Nick själv, att Lowe är en lysande sångare. Han vet sina begränsningar och frestas aldrig att göra något han inte klarar av. Det han gör, gör han med stil, inlevelse och, just det, en vanlighet så sällsynt att den blir originell. Det är lätt att känna sympati för en man som både försöker övertyga om sin egen känslighet och lånar idén från gamla »Until the real thing comes along« för att sedan snickra ihop en egen alldeles lysande låt på samma tema och med nästan samma titel. Poptjuven har förvisso dragit ner på tempot men takterna sitter i.

Bäst är nog öppningsspåret. »Stoplight roses« innehåller en del tänkvärdheter om otrohet och bara titeln är ju träffande. Melodin är klassisk Lowe post -97 och detsamma gäller resten av skivan. Men Lowes musik 2011 kräver koncentration och ett par tre lyssningar innan den sitter. Å andra sidan har skivan säkert ett bäst-före-datum långt bortom denne recensents ”checkout time”.

Ska jag vara kritisk tycker jag att andra halvan av plattan är något svagare än den första. Versionen av Costellos »The poisoned rose« tar tillvara på låtens jazzighet, men tillför inte mycket nytt jämförd med originalet. »Restless feeling« är lättlyssnad i överkant, om än med text och musik i perfekt harmoni. Och »Somebody cares for me« låter som en blandning mellan ett överblivet Rockpilespår och gamla Lowedängan »Half a boy and half a man«. Inte helt hundra, trots gott sväng. Men dessa anmärkningar är inte särskilt grava ; jag kommer att ha med denna älskvärda skiva högt upp när vi skriver december och plitar årslistor.

Av skivans tre coverlåtar lyckas Lowe bäst med Tom T. Halls »Shame on the rain«, vilket kan bero på att den helt enkelt är bäst av dem (den tredje vi talar om här är Jeff Wests i och för sig utsökta »You don’t know me at all«). Känner man inte till det, kan man ta de inlånade låtarna för originalkompositioner. Det är ett högt betyg, oavsett om saken gäller kvalitet eller koherens.

Soundmässigt ligger »The Old Magic« nära det idiom Lowe började utveckla på »Dig My Mood« och som sedan har förfinats efterhand. Rösten är nära och ljudbilden dynamisk och ren; det låter som musik, helt enkelt. Medverkar gör gamla trotjänare som till exempel Geraint Watkins och Steve Donnelly. Bland gästerna återfinns bland andra Ron Sexsmith, Paul Carrack och Jimmie Vaughan. Jag kan inte ösa nog med beröm över dessa musiker.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg

Lyssna på Spotify