Recension
Deadman
Live at the Saxon Pub
(Rootsy)

Det finns vissa artister man bara behöver höra ett par takter av för att man ska fatta.

The Band hörde dit. Little Feat. Van Morrison. Neil Young. Band of Heathens.

Och det räcker med att höra hammondorgeln brusa fram I “Brother John” och höra Steven Collins röst resa sig over den ohyvlade stämsången som en ung Levon Helm för att inse att Deadman hör dit.

Deadman är ett ovanligt passande namn för ett band som bokstavligt lyckats återvända från de döda. När ursprungsgruppen, som bl a bestod av Collins och hans fru, var på väg att slå igenom sprack både äktenskapet och bandet. Collins flyttade från Dallas till Austin, hittade andra musiker och började om.

”Live At the Saxon Pub” är inspelad på bandets favoritklubb i södra Austin utan några som helst pålägg. De låter rått, rätt och levande. Steven Collins är en lysande låtskrivare i The Bands anda, men här finns också starka inslag av gospel, Van Morrison –en självlysande version av ”Rough God Goes Riding” – soulballader som ”Take Up Your Mat And Walk” och den starka ”Absalom! Absalom!” med sitt oväntade och vackra acapella-parti, men också den sju minuter långa gospelladdade ”If I Lay Down In the River”, med fantastisk stämsång, där både organisten Matthew Mollica och gitarristen Jacob Hildebrand får visa vad de går för och de båda borderballaderna, den ömsint gungande ”Adios Mi Corazon” och ”The Ballad of the Gold Thief”, med flamenco-gitarrer och dragspel.

När jag såg Deadman live på Akkurat i Stockholm var de om möjligt ännu bättre. De instrumentala partierna tänjdes ut, utan att bli långdragna, stämsången satt perfekt och i de improviserade partierna lade bandet ofta in fragment av kända låtar, ofta acapella. Och den enda låten som låter lite svag på inspelningen från Saxons Pub, ”Mankind”, hade växt till ett mäktigt mästerverk om mänskligt medlidande där Steven Collins nästan lät lite som Bono i högform.
Formidabelt.

Nästa studioplatta kommer i september, och ser ut att bli ännu ett mästerverk, åtminstone att döma av titelmelodin ”Take Up Your Mat And Walk”.

/Christer Olsson