Recension
Gourds, The
Old Mad Joy
(Vanguard)

The Gourd åkte till Woodstock, New York som det ultimata americana Austin-bandet och kom därifrån som ett nytt stort all-american band. Ett vägskäl som de under en tid så sakteliga har dragits emot, ett vägskäl som är på gott och ont.

Tidigare var The Gourds ett band från Austin, Texas som spelade en blandning av americanastilar som tidig rock, country, hillbilly, bluegrass, rockabilly och Western swing med lite mer Lone Star-prägel än Appalachiestringbandkänsla. En musik som lutade sig mer mot Doug Sahm, Willie Nelson och Johnny Bush än vad deras likar i Hackensaw Boys, The Avett Brothers och Chatham County Line gör. Det gör också The Gourds till ett band med mer barrock och mindre ensamblepicking.

The Gourds har skaffat sig en trogen lyssnarskara genom sitt trägna turnerande genom åren. 150 spelningar per år kust till kust har givit resultat. Kanske har barkänslan inte överförts till plattorna, som oftast spelats in lokalt på stående fot utan producenthjälp. Ändå har det blivit bra.

Denna gången lämnade man det varma Austin för ett snöigare och kyligare Woodstock och Levon Helms ”The Barn” för att spela in ”Old Mad Joy” med hjälp av Larry Campbell.

Stommen i The Gourds är fem fasta element; Claude Bernards accordion och keyboards, Kevin Russells gitarr och originella gospelfyllda sång, Jimmy Smiths bas och mörka, vridna anslag, Max Johnstons banjo, rubboard, mandolin och fiol och Keith Langfords trummor. Sedan starten 1998 har det blivit tio album och otaliga och oförglömliga högenergispelningar.

De klarar stämsång över flera stämmor mycket bra men Kevin Shinyribs Russell är den bästa av sångarna, med Jimmy Smith inte lång därefter. Mycket bra sångare med varma, personliga röster som bär och spränger, smeker och lockar.
Tillbaka till det där vägskälet. ”Old Mad Joy” är en på alla sätt bra platta. Den ligger närmare americanarock än vad någon av deras tidigare plattor gjort. De har nu placerat in sig bland de många andra amerikanska band som slåss i denna division. Frågan är om de verkligen är bra nog för att göra sin stämma hörd här i denna mördande konkurrens. När de mer lutade sig mot americana bluegrass och tex-mex så var de på en lite mindre arena och med en tydligare tätposition.

Dessutom tyckte jag att de var bättre där och hade större glädje av att lyssna på deras musik. Medan många andra säkert lyckönskar The Gourds till utvecklingen och den mer handfasta produktionen. Vi kommer båda dock att njuta av deras livekonserter var de nu än dyker upp. Här är de svårslagna vad de än spelar.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify