Recension
Ely, Joe
Satisfied at Last
(Rack 'em Records)

Vår countryrockande Texastrubadur har nått fram till sitt 14:e studioalbum och det är som att få ett mail från en gammal vän.

Känslan är att Joe Ely står på god fot till sitt liv och musikantskap nu. Satisfied At Last är ett jämnt och välspelat album i behagligt mellantempo och dessutom fyllt av efterhängsna melodier.

En mogen man som vågar vara nostalgisk men fortfarande har den där pigga glimten i ögat. Bäst exemplifierat av favoritspåret »Not That Much Has Changed« och småbluesiga »I'm a Man Now«.

Skivan inleds med »The Highway Is My Home« där Joel Guzman överraskar med lite funky keyboards. Liknande text-tema finns i »You Can Bet I'm Gone« där Joe hör ljudet av ett avlägset godståg och möter ännu en soluppgång ute på landsvägen.

Vi bjuds däremellan på en inblick i Joe Elys privata rimlexikon där låttiteln »Mockingbird Hill« rimmas med Rodeo Grill. Det är en härligt melodiös låt där texten svämmar över av målande americanabilder i hans typiskt fyndiga, humoristiska stil.

Elys ständige hovleverantör Butch Hancock bidrar med två nya spår. Mininovellen »Leo and Leona« levereras med en övertygande melodi och skivans avslutning »Circumstance« innehåller en rejäl dos livsfilosofi.

Vi får även en snygg tagning av Billy Joe Shavers signaturmelodi »Live Forever«.

Välbekanta musiker dyker upp här och var med sina patenterade kryddningar av anrättningen: Teyes flamencogitarr, Joel Guzmans dragspel, Lloyd Maines steel och David Grissoms elgitarr.

Satisfied At Last är Joe Elys bästa album på år och dag och det växer ju mer man spelar det. Det känns bra att ha en så trogen »vän« som Joe Ely. Vilka trevliga åkturer i plattlandskapet runt Lubbock och vilka underhållande historier han berättar. Vi hörs snart igen.

/Urban Henriksson

Lyssna på Spotify