Recension
Hillered, Eva
Heaven & Hill
(Hill Songs)

Jag vet, det är några månader sedan Eva Hillereds nya skiva »Heaven & Hill« gavs ut. Jag borde skrivit om den tidigare, men ibland blir även de bästa skivor liggande i fel hög. Jag har alltså ingen ursäkt, blott en tafflig förklaring.

Ändock, Eva Hillered blir bättre och bättre, hennes uttryck alltmer självklart i sin behärskning av de folk- och countrybaserade formspråken. Den här gången har hon skrivit alla sångerna, flera av dem i samarbete med låtskrivare som Tom Kimmel och Buddy Mondlock; det var annars längesedan jag hörde något från honom.

Jag vet inte hur samarbetena format sig, blott att Eva Hillereds solitära sånger är lika bra som hennes co-writes. Framförandena är ofta lågmälda, nästan försynta i sökandet efter en uttryckets ekvivalent till texter som expanderar från konkreta, närmast minimalistiskt präglade beskrivningar och frammanade situationer och melodier som från diskreta utgångspunkter växer i kraft och övertygelse.

I den luftiga ljudbilden blir mellanrummen och pauserna näst intill lika betydelseladdade som de fina instrumentalinsatserna, inte minst i de arrangemang som byggts upp av samspelet mellan Eva Hillereds röst, en ödslig gitarr, bas, trummor och ett stråkinstrument.

Men intensiteten är inte enbart avhängig en musikalisk förtätning. »Carousel« pendlar mellan uppsluppen glädje i en melodi som för tankarna till »Yellow Submarine« och en rytmisk figur som får närmast programmusikalisk karaktär. Även en låt som »Fragility« söker sig, trots sin titel, fram till ett uppsluppnare uttryck.

Vilken uppenbarelseform Eva Hillered än väljer för musiken, övertygar den. Jag njuter också i fulla drag av Andreas Tengblads och Per-Olof Sjöströms läckra dobrospel i »Kiss the Wind« respektive »Under the Stars«.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify