Recension
Chambers, Kasey
Little Bird
(Essence/Welk)

Det har gått några år sedan jag först hörde Dead Ringer Band. Det var gruppens andra skiva »Home Fires«, som jag fått på dunkla vägar från Nashville av någon agent som försökte få in skivan på den amerikanska countryradion.

Jag tyckte då, 1995, att den var osannolikt bra. Och det tycker jag fortfarande, den liksom gruppens tre andra skivor.

Fyra år senare gjorde gruppens sångerska, Kasey Chambers, solodebut med »The Captain«, och på försommaren fick jag en chans att intervjua både henne och pappa Bill, liksom att höra dem på ett showcase i Stockholm.

Konserten fanns direkt på en bootleg, som inte var mer kontroversiell än att den nämndes på en klisterlapp på den svenska utgåvan an Kasey Chambers singel »Runaway Train« några år senare.

Och nu kommer Kasey Chambers sjätte skiva i eget namn, en av dem visserligen med delade credits med Shane Nicholson: »Little Bird«. Låt det vara sagt med en gång: skivan är makalöst bra. Helt i klass med Kasey Chambers bästa album, det vill säga de övriga.

Varenda spår håller högsta klass. Den inledande »Someone Like Me« ekar av ödslig känslovädjan i ett lika enkelt som omedelbart arrangemang. »Beautiful Mess« får sin karaktär av Shane Nicholsons mandolin och Kasey Chambers innerliga sång i en säregen samordning av metafysik och kärlekslycka i lätt ironisk tappning.

Den kärleksfullt ironiska touchen får vi också i »Down Here On Earth«, närmast ett ps till »We’re All Gonna Die Someday« från första soloskivan, fast mindre drastisk och godhjärtat frispråkig.

»Devil On Your Back« har också ett traditionellt tilltal, understruket av twin fiddles och Nicholsons banjo. I ett spår som »Train Wreck« närmar sig Kasey Chambers däremot Lucinda Williams råhet, kryddad med blue yodel, blott så oändligt mycket bättre.

I »Invisible Girl« renodlar Kasey Chambers däremot en lätt naiviserande ton och frasering; då ligger känslorna helt nakna inför lyssnaren - som om Kasey Chambers ger sig på nåd och onåd. Den naiviserande tonen i titelspåret är mer lekfullt nostalgisk.

Och i »Love Like A Hurricane« gör Kasey Chambers tillsammans med Kevin Bennett en klassisk countryduett, där stämningen blir än tätare av Bill Chambers lap steel.

Musiken drar åt olika countryhåll, liksom på Dead Ringer Bands och Kasey Chambers tidigare skivor. Old timey-touch på något spår, klassisk mainstream, råare altcountry och en del countryrock av 70-talssnitt. I »Bring Back My Heart« ger Paul Panichis trumpet och det svepande arrangemanget dessutom en smak av Merle Haggards New Orleans-experiment. Men allt flyter samman i Kasey Chambers unika uttryck.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify