Recension
Clark, Terri
Roots and Wings
(Bare Track/Hump Head/Cosmos)

Terri Clarks skivor kommer mindre tätt än under genombrottsåren på 90-talet. »Roots and Wings« är sångerskans fjärde skiva det här årtusendet, totalt hennes åttonde sedan debuten 1995 med ett obetitlat album.

Men hon har hållit oföränderlig klass, på en gång traditionsmedveten och integrativ i sin estetik och med ett brett tilltal. På det nya albumet har Terri Clark varit med om att skriva alla sångerna utom en, och de speglar tydligt en genomgående världsbild, impregnerad av countryns traditionella värden men också sammanhållen i ett personligt och starkt erfarenhetsburet uttryck.

Kärlekens irrvägar ger texterna deras centrum, och flera av dem är oerhört bra. »Breakin’ Up Thing« speglar ett luttrat vemod. »Lonesome’s Last Call« ger en fin metafor där barens ”last call” också blir ett rop på kärlek i en inramning som alluderar på »Brand New Tennessee Waltz«. »Flowers in Snow« ger en annan stark och självmedveten metafor, där kärlekens irrväg visualiseras i marken ”still frozen” av nordanvinden och blommor som planterats i snön.

Countryn har ett moraliskt företräde i sitt obesvärade sätt att tolka den här typen av alldagliga, men också existentiellt laddade och livsavgörande upplevelser. Så står musiken i oupphörlig förbindelse med det pågående livet. Den registrerar, tolkar och förmedlar erfarenhet i insikten att upplevelsen är outtömlig och evigt upprepad.

Men Terri Clark går också in i en ironisk position, när hon förkunnar att hon är en »Northern girl« i en sång med samma titel. Hon kommer från Kanada, och då blir snön, den svarta isen, norrskenet och »four strong winds« de element som har format hennes identitet; i countrylyriken är snön annars lika ovanlig som i de klassiska västernfilmerna - det finns exempel, men de är inte många.

Musikaliskt formar Terri Clark en suverän syntes av uttryck och erfarenhet. Arrangemangen är intensiva, hon sjunger med vemod eller passion alltefter sångernas krav, men hela tiden med absolut närvaro. Inramningen speglar också hennes traditionsmedvetna attityd med drivande fiddles (Stuart Duncan och Andrea Zonn), läckra steellicks (Dan Dugmore och Russ Paul) och huggande honky tonk-gitarr från bland andra Brent Mason.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify